Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska litteraturen vid århundradets mitt - Den engelska förromantiken - Thomson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402 THE SEASONS
I sin stränghet kan Lessings sats knappast tillämpas, ty då
skulle så gott som alla beskrivningar i ord vara omöjliga
och av ondo, men tillämpar man satsen mera liberalt, be-
röres Thomson jämförelsevis litet därav, ty han söker oftast
att teckna en natur ej “i vila41, utan “i rörelse11 d. v. s.
en följd av på varandra följande naturscenerier — en storm,
ett regn, en soluppgång o. s. v. och framför allt ett land-
skap under olika årstider. Lessings förkastelsedom drabbar
således vida mer Thomsons efterföljare än honom själv.
Men en annan anmärkning är viktigare. Milton hade i II
Penseroso givit naturen ett temperament. Thomson förmådde
det icke, hans natur är en “nature morte“, trots alla de
växlande scenerna ett galleri av stilleben. Thomson själv
måtte hava haft en känsla av det döda i denna landskaps-
skildring och sökte därför Hva det hela genom några in-
lagda episoder. The Windsor Forest hade ju knappt be-
stått av annat, men hos Thomson användas de ännu mycket
sparsamt. I de båda först skrivna dikterna Vintern och
Våren avbrytes beskrivningen blott av betraktelser, och först
i The Summer (1729) ha två berättelser inlagts, i The
Autumn (1730) en. Men hans efterföljare gingo i detta fall
vida längre, och genom dessa episoder kom landskapsdikten
åter att närma sig barocken.
Thomson var således realist, däri lik de flesta av sina
landsmän. Han hade även deras praktiska intressen, ivrar
för ett sunt, naturenligt liv, moraliserar gärna, är mycket
sentimental och något deist — således alldeles ett barn av
sin tid. Men hos honom spårar man dock en viss, elegisk
och romantisk längtan efter verklig natur, och vissa partier
hava redan en rent romantisk klangfärg, särskilt hans be-
römda solhymn, vilken visserligen inspirerats av en äldre i
Paradise Lost, men som å den andra sidan, direkt eller in-
direkt, varit förebilden för en hel följd av nyare, bland dem
ock för Tegnérs Solsång. Man behöver blott höra dess
början för att finna, att något dylikt skulle Boileau eller
Pope aldrig hava kunnat åstadkomma:
But yonder comes the powerfull king of day,
Rejoicing in the east. The lessening cloud,
The kindling azure, and the mountain’s brow,
Illum’d with fluid gold, his near approach
Betoken glad. Lo! now apparent all,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
