Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska litteraturen vid århundradets mitt - Den engelska förromantiken - Gray
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
416 ELEGY
halvnakna, de äldre dansande med castagnetter, medan de
andra slå tamburin för dem“. Men detta är ju redan full
romantik. Och på samma sätt förstod han ock att upp-
fatta den egendomliga skönheten i det engelska lake-di-
striktet.
Samma vakna naturkänsla ligger ock bakom hans mest
berömda dikt; hans Elegy in a Country Churchyard, som
visserligen blott innehåller trettiotvå strofer, men varpå han
arbetade ända från 1742 till 1751, då den trycktes. Han
hade stannat invid en förbisedd liten kyrkogård på lands-
bygden. Aftonklockan har ringt in kvällen, och tystnad
breder sig över nejden. De sista ramande hjordarna drivas
hem över fälten, bonden har slutat sitt dagsverk “and leaves
the world to darkness and to me“. Från det murgrönsom-
spunna kyrktornet höres redan ugglornas tutande. Så går
han in på kyrkogården under de vresiga almarna och gra-
narna och stannar framför gravkullarna. De, som där vila,
skola aldrig mera väckas upp av hanegället och morgonbri-
sen, ej av svalan, som kvittrar från sitt stråbyggda näste,
de skola aldrig mera skåda elden på härden, ej barnen, som
fordom klängde upp på deras knän att få en kyss. Och vad
var väl deras levnadssaga? Den fattiges korta och inne-
hållstomma årsbok. Men vem vet, hur månget ämne till
något stort, som här vilar under den enkla torvan — kanske
ett hjärta, som en gång flammade av en himmelsk eld och
som med skaldens kraft skulle kunnat gripa lyrans strängar,
kanske ett ämne till en lärd, en härskare, men vars själ
armodet förfrusit, “some mute inglorious Milton, some Crom-
well guiltless of his country’s blood“. Det enda minnet av
dem är nu den enkla vården med deras namn och deras
levnadsår. Men bakom de ofta orätt stavade raderna kan
grubblaren dock se framför sig varelser, som älskat och hop-
pats såsom vi, men vilkas levnadssaga nu är glömd och
förgäten.
Det nya i denna dikt är tonen: känslan för den bort-
glömda kyrkogårdens poesi, för ödslighetens skönhet, för-
gängelsens’ majestät och de mänskliga storhetsdrömmarnas
intighet, den stilla melankolien, som så starkt skiljer sig från
Youngs känslosvamlande retorik, den icke högljudda, men
varma religiositeten. Några ansatser i denna riktning före-
komma väl redan förut i Addisons essay över det besök,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
