Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska litteraturen vid århundradets mitt - Den engelska förromantiken - Macpherson. Ossian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434 OSSIANS BETYDELSE
profetiska dikter, och stundom tycker man sig höra Jere-
mía tala. Slutligen finner man även inslag från Homeros
i de klingande, sammansatta epiteten : vitarmade flickor, mörk-
barmade skepp o. s. v.
Sentimentaliteten har emellertid hos Macpherson ingått en
egendomlig förening med det primitiva, barbariska, som fun-
nits i den äkta folkpoesi, som varit hans källa. Men även
detta slog an på tiden. Man hade ledsnat på det allmän-
mänskliga, det klassiska, och börjat intressera sig för det
karaktäristiska. Det ena barbarfolket efter det andra gjorde
nu sitt inträde i litteraturen. Väl hade Macphersons forn-
skottar ej på långt när samma fasta konturer som Grays
bard, och skillnaden mellan de gengångare, som här så ym-
nigt uppenbara sig, och de levande är ej vidare stor. Alla
äro de snarast väsenlösa skuggor. Men det var dock en ny
värld, som här öppnade sig: vilda strider mellan forntidens
kämpar, men även barbariska fester, vid vilka barderna
sjöngo och dryckesmusslorna vandrade kring. Och hur tappra
och dödsföraktande hjältarna än voro, hade de dock det se-
nare sjuttonhundratalets lätthet att fälla tårar. Det var
också denna vekhet, som till en stor del skapade deras po-
pularitet.
Det, som väl mest grep tiden, var melankolien i hela
framställningen, en melankoli, som icke minst kommer fram
i det ödsliga, dystra skotska landskap, som bildar dikter-
nas bakgrund. För landskapsdiktningen var ju tiden sär-
skilt intresserad, men de färger, som Macpherson använde,
voro helt andra än Thomsons. De voro blott grått i grått:
“Jag har sett Balcluthas murar, men de voro övergivna.
Elden hade knastrat i salarna, och folkets stämma höres ej
mer. Cluthas ström hade genom murarnas fall ändrat lopp,
tisteln skakade sitt ensamma huvud, mossan susade för vin-
den, räven skådade ut ur fönstren, det frodiga gräset på
muren vajade med sina ax. Ode är Moinas boning, tystnad
råder i hennes fäders hus. Höj sorgesången, I barder över
främlingarnas land. Endast före oss hava de fallit, ty en
dag skola ock vi stupa. Son av den vingade dagen, varför
bygger du salen? I dag ser du ned från dina torn, men
om få år kommer hedens blåst, den tjuter i din tomma
borggård och viner runt din halvförstörda sköld“.
Man har mycket lätt att förstå Samuel Johnsons ursin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
