Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska litteraturen vid århundradets mitt - Den engelska förromantiken - Wood
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WOOD 445
Det nya hos Wood är, att han söker förstå Homeros ur
miljöen. Först ur den omgivande naturen, sedan ur den
samtida kulturen. Homeros var för honom icke längre någon
lärd poet, vars dikter borde, såsom man hittills förmenat,
uppfattas såsom allegorier, utan en folklig skald, något av
en hellenisk ministrel, och hans dikter voro framför allt folk-
dikter, uttryck för en primitiv tids religiösa och politiska
uppfattning. Insikten härom — att Homeros var en skald
av annan art än Vergilius — är Woods stora och bestående
upptäckt, även om den senare forskningen så till vida modi-
fierat hans sats, att dessa dikter dock äro mera konstpoesi,
än vad Wood trodde. Men Wood går ännu längre. Skriv-
konsten kom först vid mitten av 500 f. K. i allmänt bruk
i Grekland, och så stora poem som de homeriska kunna
blott hava fått sin nuvarande form genom en med penna
skrivande författare. Då de nu tydligen tillhöra en längre
tillbaka liggande period, blir slutsatsen den, att de föregåtts
av mindre dikter, som bevarats i rhapsodernas minne samt
först senare, på Peisistratos’ tid, sammanförts och upptecknats.
De homeriska eperna upplösa sig därför i en samling folk-
liga dikter, som föredrogos av kringvandrande sångare, och
Wood har även förtjänsten att hava framhållit deras naivitet
och realism. Det var också ur den synpunkten han före-
trädesvis fäste sig vid Odysséen, och som vi sedan skola se
följdes han häri av hela nyklassiciteten. Anda från renäs-
sansens början fram till Wood hade den Homeros, som man
efterbildat, nästan endast varit Iliadens författare. För den
följande tiden blev det nästan lika uteslutande Odysséens.
Det var Wood, som jämte Winckelmann gav uppslaget
till hela den nyklassiska riktningen, ty Wolf fullföljde och
utvecklade i sina Prolegomena (1795) egentligen blott Woods
tankegång, och i huvudsak torde denna, såsom jag i första
delen av detta arbete utvecklat, vara fullt riktig. Denna
nyklassicitet kan emellertid knappt betraktas såsom någon
mot förromantiken fientlig riktning, utan båda spira upp
från samma rot: ur behovet av nya ideal, ur otillfredsställd-
het med den fransk-klassiska smaken, och under den första
tiden förbindas de ofta med varandra. Icke blott att samma
författare under ofika tider äro romantiker och neoklassiker,
utan de äro det ofta samtidigt, och neoklassiciteten är där-
för blott en av romantikens många former.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
