Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska litteraturen vid århundradets mitt - Den engelska förromantiken - Robert Burns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446 BÜENS
ROBERT BURNS
Överallt inom den engelska litteraturen kort efter år-
hundradets mitt hava vi således mött nya uppslag. Innerst
sträva alla dessa mot samma mål: att bryta mot den här-
skande förståndsbildningen och åter väcka den sedan renäs-
sansen döda lyriken till liv. Men fullt utbildad bryter denna
fram först under århundradets sista fjärdedel — då nästan
samtidigt i Tyskland, England och Frankrike, med Goethe,
Burns och André Chenier.
Även såsom personlighet är Robert Burns den tidens barn
— på samma gång hurtig, levnadslustig och glad, disharmo-
nisk och sönderbruten, ett passionens barn, men utan det
satyranlete, som grinar oss till mötes från 1700-talets liber-
tiner, med naturbarnets starka drifter, men också med kultur-
människans samvetsagg, omöjlig att ordna in i någon moralisk
kategori.
Han var son till en fattig, presbyteriansk farmare och
föddes 1759 i ett grevskap i det skotska låglandet, men
fick en efter faderns förhållande ganska god uppfostran och
hade redan som pojke läst åtskilligt. Men mest kände han
sig dock tilltalad av den folkdiktning, han kom över, sär-
skilt av Allan Ramsays samling. Ramsay, som varit bar-
berare i Edinburg, hade 1724 utgivit The Evergreen, en
antologi av äldre skotska dikter, till större delen hämtade
från ett 1500-talsmanuskript med stycken av Dunbar, Lindsay
och andra gamla skotska poeter och även en verklig ballad,
Jonnie Armstrong. Men så dog Burns far, och Robert och
hans äldre bror fingo då försöka sig såsom arrendatorer på
egen hand. Någon praktisk begåvning ägde Burns icke,
blodet sjöd hett i hans ådror, han älskade whiskyglaset, de
muntra kamraterna samt framför allt de vackra flickorna,
och med lantbruket gick det ganska illa. Särskilt lockade
honom flickorna, ty han hade ett ovanligt rymligt hjärta,
och hade samtidigt en mängd ömma förbindelser. En av
dessa resulterade i en ättling, och med anledning härav fick
den lättsinnige fadern utstå offentligt kyrkostraff. Såsom
kvitto på detta skrev Burns några satirer mot det moraliskt
stränga presbyterianska prästerskapet, och genom dem blev
han först bekant i bygden såsom poet. Nu började han,
vid en tjugofem års ålder, att skriva den ena visan efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
