Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Inledning - Grimm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GRIMMS CORRESPONDENCE 457
härav intager hans Correspondence ett mycket bemärkt rum
i den litterära kritikens historia.
Hans omdömen måste, i stort sett, betecknas såsom både
rättfärdiga, sansade och skarpsinniga. Trots det att han i
sin smak blivit fullkomligt förfranskad, hade han dock kvar
flere av tyskens bättre egenskaper, en viss romantik, finare
sinne för musik, en större grundlighet och en mera bred
syn än de samtida fransmännen. I sin egenskap av främ-
ling var han mindre närsynt än de övriga encyklopedisterna,
och ett litet exempel skall kanske bäst åskådliggöra detta.
1757 — således mer än trettio år före revolutionens utbrott
— hade han och Diderot ett livligt meningsutbyte. Diderot
förfäktade “filosofernas“ älsklingssats, att det förnuftets år-
hundrade, som nu grytt, var det mest lysande i mänsklig-
hetens historia, och framtiden låg för honom i idel ljus.
Grimm kunde icke dela denna hänförelse. Vi betrakta, ytt-
rade han, den tid, i vilken vi själva leva, såsom den för-
nämsta. Men det är icke något nytt, ty så ha människorna
alltid gjort. Nu tror man, att filosofiens gyllene tidsålder
kommit efter alla de olyckor, som hemsökt mänskligheten
under äldre, barbariska tider. Men en verklig filosofi har
tyvärr icke denna ljusa syn på utvecklingen, “och jag är
långt ifrån att inbilla mig, att vi nu nått fram till för-
nuftets århundrade; snarare tror jag, att Europa nu hotas
av en allvarsam revolution“. Det var icke mången upp-
lysningsfilosof, som röjde en dylik skarpblick.
Även rent litterärt står han på en friare ståndpunkt än
fransmännen i allmänhet. Av Shakspere är han en ivrig
beundrare och framhåller med rätta, att hans styrka låg i
den sanna karaktärsteckningen. Men ehuru han ansåg, att
Shaksperes drama, mera än det franska, stod antikens nära,
gjorde det honom ej orättvis mot fransmännens. De skulle
icke efterhärma skönheterna i ett annat folks diktning, “tvärt
om säger jag: fransman, bibehåll troget dina tragedier, och
betänk, att om de än ej hava de sublima skönheter, som
vi beundra hos Shakspere, hava de å den andra sidan ej
de grova fel, som misspryda dessa“.
För de samtida franska författarnas fel och förtjänster
har han en skarp blick, och hans omdöme har i många fall
blivit eftervärldens. Han genomskådar ytligheten hos Fonte-
nelle, och han antyder även bristen i Montesquieus så be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
