Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Inledning - Salongerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
460 MADAME DE TENCIN
tid, då hon blev bemärkt, det franska samhället gripits av
ett fullkomligt raseri för hasardspel; hos Mad. de Lambert
däremot fick icke något spel förekomma. Men även den
lättfärdighet i tal, skrift och leverne, som nu kommit på
modet, var bannlyst från hennes hem. Allt skulle där,
utan något tvång, vara passande, vara i den stil, som varit
den härskande på Bossuets och Fénelons tid. Det var så-
ledes det fina vettets tradition, som fortlevde i hennes sa-
long, och den bekanta teckning, som Marivaux i Marianne
givit av samtalstonen i Mad. de Mirans hem, är med all
sannolikhet kopierad från Mad. de Lamberts. Där konver-
serade man, men man fick icke råka i dispyt, och hade man
nu nödvändigt ett behov av mera häftiga meningsbyten,
fick man spara dessa för de litterära kaféerna. Trots den
roll, som Fontenelle spelade vid hennes mottagningar, var
hennes salong ej någon härd för den gryende filosofiska
otron och religionsbegabberiet. Mad. de Lambert var vis-
serligen alls icke devot, men hon hade en varm, religiös
känsla, och i ett slags uppfostringslära, som hon skrev för
sin son, Avis d’une Mère à son Fils, yttrar hon: “Over
alla borgerliga och mänskliga plikter står den dyrkan, du
är skyldig det Högsta Väsendet“. Av fritänkeriet — le
libertinage — var hon därför ej någon vän: “De flesta
unge män tro nu, att de utmärka sig genom att anslå en
ton av libertinage, som sätter dem i misskredit hos förstån-
digt folk. Denna ton visar alls icke någon andlig över-
lägsenhet, utan blott ett dåligt hjärta“.
I förhållande till sin samtid var Mad. de Lambert såle-
des en “efterbliven“, och hon gick icke i spetsen för den
idéutveckling, som vi iakttagit under 1700-talets förra del.
Men att litteraturen, trots levnadssättet under la regence,
likväl bibehöll den karaktär av aristokratisk förfining, som
den fått under klassiciteten — detta var dock i någon mån
hennes förtjänst.
Av en helt annan art var den dam, som blev hennes
efterträdare, Mad. de Tencin — en kvinna utan hjärta,
utan heder, liderlig och intrigant, men utan tvivel högt
begåvad. Hennes liv, innan hon öppnade sin litterära sa-
long, hade varit ytterst stormigt, och en gång hade hon
t. o. m. fått göra bekantskap med Bastiljen. Hon var född
1682 och skulle uppfostras till nunna, men måste vid tjugo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
