Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Inledning - Salongerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 6 6 DE SISTA SALONGERNA
Rambouillets traditioner, de avstå från att vara skolor för
sällskapsskick och konversation för att i stället förvandlas
till politiska diskussionsklubbar. Damerna, som skänkt ett
sådant behag åt den gamla tidens sällskapsliv, sluta upp
att prata och att kokettera och förvandlas i stället till po-
litiska talare — icke till sin fördel, då varken naturen eller
uppfostran utbildat dem för denna uppgift. Värdinnan har
icke längre som förr ett vänligt ord eller ett småleende för
varje gäst, hon lyssnar icke längre med den gamla regimens
älskvärda opartiskhet till alla olika meningar, utan presi-
derar i stället vid sitt tébord som i en talmanskateder, så
ivrig, att hon knappast märker, om hon under diskussionen
spiller té över sin klänning eller bränner sig på fingrarna.
Och som damerna äro de unga herrarna. De varken skratta
eller säga artigheter, utan slå omkring sig med tidnings-
artiklar. Alla äro de demokrater, ty samma mod, som före-
skriver snittet på deras västar och byxor, bjuder dem att
vara folkvänner. Intresset för politiken dominerar allt.
Centrum är Nationalförsamlingen, och liksom man förut mång-
lade med biljetter till Operan och förstadsteatrarna, mang-
lar man nu med biljetter till deputeradekammarens seancer.
Hjälten i salongen är numera också en deputerad, under
det att det förut varit en skald, en målare eller en musiker.
Och varom tala då de unga? “Jag har alls icke glömt bort
den där broschyren Qu’est-ce que le Tiers, som ni rekom-
menderade mig. Under min toalett i dag på morgonen
fick en av mina kammarjungfrur läsa för mig ett stycke.“
Tiden hade sålunda växlat skinn. Men så hade också
hela det släkte, som 1750 gått i spetsen för utvecklingen,
avträtt från den jordiska skådebanan. De båda egentliga
“salongsdamerna“, Madame Geoffrin och Julie de 1’Espinasse
hade avlidit redan på 1770-talet, 1778 hade Voltaire och
Rousseau följt dem i graven. Condillac hade slutat 1780,
D’Alembert 1783, Diderot 1784, Buffon 1788, Helvétius
redan 1771; Holbach levde ännu 1789, men över detta år
kom blott en enda, Condorcet, som 1794 blev ett av den
franska revolutionens sista offer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
