Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Encyklopedien och encyklopedisterna - Diderot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIDEKOTS BIOGRAFI 479
Diderot fullgjorde sitt åtagande med den yttersta redbarhet,
arbetade som en slav och lyckades tack vare sin energi föra
arbetet till slut. Det sysselsatte honom i mer än tjugo år,
ända till 1772, då han var en nära sextio års man. Den,
som då kom honom till hjälp, var kejsarinnan Katarina,
som för 15,000 livres inköpte hans bibliotek, lät honom
behålla det och gjorde honom till bibliotekarie vid detta med
en lön av 1,000 livres. Denna liberalitet kulminerade däri,
att hon i förskott lät utbetala femtio års lön. Därmed var
Diderot ekonomiskt räddad. Men han drog sig i det längsta
för att uppfylla det tysta villkor, som var fästat vid an-
ställningen: att resa till Petersburg för att personligen upp-
vakta kejsarinnan. Till sist (1773) måste han dock resa.
I kejsarinnan själv blev han väl förtjust, de tyckas hava
umgåtts som två vänner, och i ett brev till Madame Geoffrin
berättar Katarina, att samtalen med Diderot varit så livliga,
att hon fått blåmärken både på armar och ben, ty då han
kom riktigt i farten, högg han tag i sin interlokutör, icke
alltid med så len hand. Men hovluften behagade honom
ej, och efter ett ganska kort uppehåll i den ryska huvud-
staden vände han tillbaka till sitt kära Paris. Men hans
jättelika arbetskraft var nu försvagad. Min far — skrev
hans dotter — “fann sitt huvud förbrukat. Han sade, att
han inte mera hade några idéer och att han alltid var trött“.
Till sist kom slutet, och han skildes hädan, ärligt såsom
han levat. Man hade tillkallat kyrkoherden i Saint-Sulpice
för att åhöra hans bikt. Diderot mottog den andlige både
välvilligt och hjärtligt, men någon bikt ville han ej avlägga:
“ni får medge, att jag då skulle göra mig skyldig till en
oblyg osanning“. Den humane prästen visade sig ej heller
enträgen, och kort därefter — den 30 juli 1784 — skildes
Diderot hädan, lugnt och stilla.
Under hela sitt liv hade han, innerst sett, varit en ovanligt
lycklig människa. Några själsstrider tyckes han aldrig hava
genomkämpat, ty trots det att han var “filosof“, saknade
han allt behov av att i högre mening reflektera. Han hade
en förträfflig hälsa, var fylld av en sjudande, nästan brutal
livskraft, han hade fått arbeta — som var hans liv —
studera, författa och diskutera. Några yttre missöden hade
han icke råkat ut för. Visserligen blev han 1749 insatt i
Vincennes-fängelset för sin skrift Lettres sur les aveugles,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
