Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Encyklopedien och encyklopedisterna - Diderot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
480 DIDEEOTS KAEAKTÄE
men dels voro dylika episoder mycket vanliga i varje för-
fattares liv, dels slapp han ganska snart lös och hade det
alls ej oangenämt, medan han satt inne. Ej heller hans
äktenskap var olyckligt. Visserligen föllo vingarna mycket
snart av “ängeln“, men Diderot tog detta alls icke tragiskt,
skaffade sig vid rue de Taranne en fristad, fem trappor upp,
och dit begav han sig tidigt på morgonen för att undgå
familjelivets obehag. För övrigt var han en god far och
kom ej heller illa omsams med hustrun. Men om äkten-
skaplig trohet bekymrade han sig föga. Först hade han
en förbindelse med en Mad. de Puissieux, sedan — från
1759 — en vida allvarligare med M:lle Sophie Volland, en
fint bildad kvinna, vilken för honom blev nästan mera en
kamrat, åt vilken han anförtrodde alla sina planer, sina
känslor och tankar; hans brev till henne, skrivna mellan
åren 1759 och 1774, utgöra också den viktigaste källan
till Diderots biografi.
Diderot var en lycklig människa, mest kanske därför att
han icke var något stort, originellt poetiskt snille, men på
samma gång en lärd och ett naturbarn. De stora, skapande
skalderna hava ofta köpt sin egenart för priset av själens
hälsa. Diderot hörde ej till deras tal. Han hade väl en
stark och livlig fantasi, men den var aldrig poetiskt skapande,
och originell var han icke, varken såsom filosof eller poet.
Däremot var han onekligen en för sin tid betydande lärd
med ett nästan polyhistoriskt vetande. Han är en bland
de förste, som behärskar filosofiens historia, från antiken
fram till den senaste tiden. Han hade studerat fysik och
kemi, fysiologi, anatomi och biologi, såsom vi nyss sågo
hade han teoretiskt också satt sig in i de olika hantverkens
teknik, och med skönlitteraturen, både den äldre och den
nyare, var’ han ytterst förtrogen. I dessa studier gick han
också fullständigt upp och var ständigt genomträngd av
forskningens lyckokänsla.
Men framför allt var han naturbarnet. I olikhet med
alla de andra encyklopedisterna trivdes Diderot aldrig i de
litterära salongerna, och han syntes där mycket sällan. De
voro honom för fina. Där fick han icke vara sig själv, så
mycket han ville, skrika, skratta och prata. Framför de
litterära damerna föredrog han därför operaflickorna, i säll-
skap med vilka han mindre behövde skräda orden, och ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
