Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Encyklopedien och encyklopedisterna - Diderot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
490 DIDEROTS ROMANER
Diderots romaner — för att nu övergå till dem — delade
samma öde som lians “Salons“: att förbliva okända under
författarens egen livstid. Den enda, han själv publicerade,
var Les Bijoux indiscrets (1748), och denna är den avgjort
minst betydande, en libertinroman i samma stil som den
yngre Crébillons. Hans nu mest berömda blevo däremot
bekanta först efter hans död. Redan därför hava de rent
litteraturhistoriskt mindre att betyda, då de icke kunnat
hava någon inverkan på romanformens utveckling, och med
undantag för Le Neveu de Rameau äro de även för känne-
domen om Diderots egen författarpersonlighet mindre be-
lysande än hans övriga skrifter. Estetiskt sett äro de slut-
ligen i det hela ganska underhaltiga, och jag skall ej länge
uppehålla mig vid dem. La Religieuse utkom först 1796,
trettiosex år sedan romanen skrivits, och Jacques le Fata-
liste trycktes först i tysk översättning 1792. Originalmanu-
skriptet, som ägdes av Fredrik den stores bror, prins Henrik
av Preussen, skänktes emellertid till L’Institut de France,
som 1796 publicerade det. Le Neveu de Rameau hade ännu
märkvärdigare öden. Manuskriptet, som Grimm fått, hade
med honom kommit till Tyskland, Schiller fick se det och
visade det för Goethe, som blev så förtjust, att han själv
gjorde en tysk översättning, som kom ut 1805. Först 1821
följde en fransk upplaga — gjord efter den tyska texten.
Två år senare publicerades dock en autentisk text, tagen
från en avskrift, som Diderots dotter hade av originalet.
Till sist påträffade man i ett bokstånd vid Seine-kajen själva
detta originalmanuskript, som då, 1891, utgavs — mer än
hundra år efter författarens död.
Historien härom är betecknande för den bekymmerslöshet,
med vilken Diderot behandlade sina arbeten. Nästan lika
betecknande för hans naturell är förhistorien till La Reli-
gieuse. Bland encyklopedisternas umgängesvänner var ock
en älskvärd gammal militär, markis de Croismare, vilken
1759 lämnade Paris och reste till sitt gods i Normandie.
För att locka honom tillbaka till Paris, där man mycket
saknade honom, hittade man då på ett litet skämt, som
Grimm skildrat. Croismare hade mycket intresserat sig för
en händelse, som kort förut hade tilldragit sig i Paris. En
nunna hade sökt befrielse från sitt klosterlöfte och börjat
en process härom, och den hederlige markisen hade så en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
