Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Encyklopedien och encyklopedisterna - Diderot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIDEKOTS KONSTKRITIK 489
som skrivit Les Bijoux indiscrets. Han är kanske den förste,
som inser nakenhetens kyskhet, och i uppfattningen av det
sköna närmar sig naturalisten Diderot stundtals ganska myc-
ket till Boileau: “när ni skapar det sköna, skapar ni något,
som icke finnes till, något, som icke ens kan finnas till“.
Den sköna naturen är således ej den faktiska, verkliga, utan
den, som omdanats efter ett ideal — med andra ord: Dide-
rot är här Shaftesburys lärjunge.
Men naturalisten kommer fram även hos konstkritikern.
Kriteriet på ett konstverk hade för Dubos varit det starka,
om verkligheten erinrande intryck det gjorde på åskådaren,
och det var denna tanke, som Diderot vidare utvecklade.
Ur konstens synpunkt betecknar civilisationen en tillbaka-
gång från mera barbariska tider. Diderot vill visserligen ej
påstå, att sederna då voro bättre än nu, men de lämpade
sig bättre för poetisk behandling, och såsom exempel hän-
visar han på Sophokles’ Philoktetes: “skalden visar oss
honom på scenen liggande framför sin håla, höljd av trasor.
Han rullar sig av smärta och han upphäver oartikulerade
skrik“. Det var detta barbariska, rent patologiska, som
han framför allt ville se i antikens konst, och Martin Lamm
påpekar med rätta, att han häri var en förelöpare till Sturm
und Drang. Denna inledes ju med Gerstenbergs drama
Ugolino, vars hjälte under fem akter svälter ihjäl och äter
sina egna söner. En dylik tavla skulle med all sannolikhet
hava slagit an på Diderot.
Men han är naturalist också i sitt hat mot konstakade-
mien och alla regler. Särskilt opponerar han sig mot mo-
dellstudierna. Samme “pauvre diable“, som gör tjänst så-
som modell, får intaga alla möjliga akademiska, arrangerade
och onaturliga ställningar. Och medan man kopierar dessa,
glömmer man, huru dessa situationer naturtroget återgivas,
eleven råkar in i ett maner, ur vilket han sedan ej kan
befria sig, och jag kände — tillägger Diderot — en ung
konstnär, som till sist föll på knä och bad: min Gud, be-
fria mig då från denna modell! Konstnären skall studera
det verkliga livet, iakttaga, huru människorna röra sig och
handla på gatorna, torgen, hemma. Och han skall glömma
akademiens regler. Det ena är en attitude, det andra liv,
handling. Varje attitude är falsk och obetydlig, varje hand-
ling skön och sann.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
