Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Encyklopedien och encyklopedisterna - Diderot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LE NEVEU DE RAMEAU 493
interlokutörer, och blott då och då avbrytas dessa dialoger
av författarens egna anmärkningar. Någon konstnärlig upp-
finningsförmåga röjer Diderot här icke; han kan icke hitta
på något äventyr, och blott då han kommer med anekdoter,
som tydligen äro lånade från verkligheten, har han någon
berättartalang. Men å den andra sidan måste man medge,
att Diderot har —• åtminstone enligt min mening — mera
verklig humor än Sterne. Diderot själv var determinist,
men tillåter sig det oaktat ett ganska roligt skämt med
Jacques’ fatalism. Och reflexionerna äro ej så olidligt pjoll-
riga som hos Sterne. Diderots huvud innehöll dock hjärn-
substans, och trots förebilden röjer sig detta i Jacques le Fa-
taliste.
Diderot har blott åstadkommit ett mästerverk, och det är
Le Neveu de Rameau. Men detta är heller icke någon
roman, som skulle hava satt naturalisten Diderots uppfin-
ningsförmåga och berättartalang på prov, utan blott ett
spirituellt kåseri. Själv kallar han sitt opus “satire“. Det
“händer“ rakt ingenting i denna satir. Diderot kommer
in på Café de la Regence för att se på det där pågående
schackspelet — samma kafé, som ännu existerar, ända sedan
1718, och där svenskarna i Paris vanligen hava sitt tillhåll.
Där träffar han ett besynnerligt original, le neveu de Rameau,
och det är konversationen mellan dessa båda, som utgör
bokens innehåll. Den bekante kompositören Rameaus bror-
son Jean-François Rameau var en verklig person, som levde
många år efter det att Diderot skrivit sin bok. Han var
son till en organist i Dijon och född 1716, visade tidigt
en icke obetydlig musikalisk begåvning, men också ett oro-
ligt äventyrarlynne, lät — då han var aderton år — värva
sig till soldat, skulle därefter bli präst, men övergick snart
till tonkonsten och förde under åtskilliga år ett kringflackande
liv som musiklärare i åtskilliga landsortsstäder. Till sist
slog han sig ned i huvudstaden, där det till en början gick
tämligen bra för honom; han gifte sig, skrev flera stycken
för clavecin, som fingo en viss popularitet, men efter ett
kort äktenskap förlorade han både sin hustru och sin son,
och nu förföll han alldeles samt började leva på rent tiggeri.
En form av detta var ett poem, som han skrev om sig
själv, La Raméide, som han gick omkring på kaféerna och
sålde till ett växlande pris, beroende på köparens goda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
