Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Encyklopedien och encyklopedisterna - Diderot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494 LE NEVEU DE RAMEAU
hjärta. Poemet ifråga visar, att Rameau snarast var ganska
enfaldig, i varje fall alls icke någon begåvning. Men av
Diderot förvandlades denne avsigkomne stackare till något
helt annat, till en av 1700-talets mest fascinerande person-
ligheter. Diderot och Rameau erinra här nästan om Bellman
och Fredman. Rameau har blivit begåvad, kvick, en cynisk
filosof med det avsigkomna snillets geni. Han vänder upp
och ned på alla begrepp, på all auktoritet. Vad har ni
hållit på med — frågar Diderot, då de först träffas. “Jag
har gjort det, som ni, jag och alla andra göra: gott, ont
och ingenting. Så har jag blivit hungrig, och då har jag
ätit, när något tillfälle erbjudit sig. Sedan jag ätit, har
jag blivit törstig, och då har jag ibland druckit. Under
tiden har skägget växt, och då har jag rakat mig.“ Så
börja de resonera. Rameau röjer den djupaste missaktning
för den sanning, som Diderot satte så högt: “Jag åt en
gång middag hos en av konungens ministrar, som hade lika
mycket esprit som fyra andra. Gott! Han visade oss, lika
klart som att två gånger två är fyra, att ingenting kan
vara nyttigare för folk än lögnen och ingenting skadligare
än sanningen. Jag kommer nu inte ihåg hans bevis, men
slutsatsen var den, att folk med geni äro olidliga, och att
det är bättre att vrida halsen av ett barn, om det vid fö-
delsen visar tecken, att det fått denna farliga naturgåva.“
Nej, tacka vet jag pengar! Diderot medger, att en stor
förmögenhet onekligen är ett gott, men det kommer an på,
hur man använder den. “Vad tusan vill ni, att man skall
använda sina pengar till, om inte till att skaffa sig ett gott
bord, trevligt sällskap, härligt vin, vackra kvinnor. För
min del skulle jag föredra att vara tiggare framför att vara
rik utan dessa njutningar.“ När han tänker på alla goda
middagar, som han icke fått äta, blir han vemodsfull: “Hur
många gånger har jag ej sagt till mig själv: Rameau, det
finnes tiotusen förträffliga mathus i Paris, vid varje bord
finnes femton à tjugo kuverter, men av dem inte ett enda
för dig.“ Vad mig beträffar — fortsätter han —har jag
hela mitt liv varit én tosing, en galning, en lathund, och
jag hölls under armarna av folk, just därför att jag i så
hög grad var det, “man fêterade mig, man saknade mig,
om jag ett ögonblick var borta, jag var deras lille Rameau,
deras söta Rameau, deras tokiga, oförskämda, okunniga, lata
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
