Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Encyklopedien och encyklopedisterna - Diderot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
500 LE FILS NATUREL
olyckligaste bland människor, men jag skall ej bliva den
nedrigaste . . . Dygd! Ljuva och grymma tanke, kära och
barbariska plikter, vänskap, som drar och söndersliter mig
— jag skall lyda er. O dygd, vad vore du väl, om du ej
fordrade ett offer? . . . Ah, jag börjar åter andas. Om jag
ej gifter mig med Rosalie, vartill behöver jag då pengar?
Vilket värdigare bruk kan jag väl göra av dem än till för-
del för två varelser, som äro mig kära.“ Och så beslutar
han att skänka Rosalie och Clairville sin förmögenhet. Men
kanske hon icke skulle vilja mottaga den från en man, som
hon bör hata och förakta? Jag måste då bedraga henne,
sprida ut, att fartyget, som överförde hennes fars förmögen-
het, var assurerat, och så skicka henne pengarna. Det är
också vad han gör.
I den fjärde akten kommer det till en stor uppgörelse
mellan Dorval och Constance: “Madame, tillåt, att jag talar
öppet till eder. I det han åt er anförtror sina hemligaste
tankar, bemödar sig Dorval om att visa sig värdig det, ni
gjort för honom. Åtminstone skall ni beklaga honom.“ Upp-
giften var ju att på ett diskret sätt meddela Constance, att
han icke kunde besvara hennes böjelse. Men alldeles rakt på
saken vågar han ej gå. Han börjar: “Av himlen har jag
fått ett redligt hjärta, den enda skänk, som givits mig . . .
Men detta hjärta är förvissnat, och som ni ser är jag dyster,
en melankoliker. Jag är dygdig, men denna dygd är hård:
jag har en öm själ, men den har av olyckorna blivit för-
stelnad. Ännu kan jag gjuta tårar, men de äro sällsynta
och bittra. Nej, en man med denna karaktär passar ej till
make åt Constance.“ Då hon naturligtvis segerrikt tillbaka-
visar dessa farhågor, tänker den ädle Dorval på de barn,
som kunna födas i detta äktenskap, vilka barn “genast vid
födelsen kastas ut i ett kaos av fördomar, laster, olyckor —
en tanke, som kommer mig att darra“. Men här får Diderot
tillfälle att i Constances mun lägga ett högstämt försvar för
den nya tiden: “Jag känner de olyckor, som fanatismen
framkallat . . . Men dessa barbariska tider äro förbi, vårt år-
hundrade är upplyst, förnuftet har klarnat och har genom-
trängt folket. Nästan blott de arbeten läsas, som hos män-
niskorna ingjuta ädla känslor, och av dylika lärdomar gen-
ljuda våra teatrar . . . Nej, Dorval, ett folk, som alla dagar
erfar en medlidsam rörelse inför dygden och olyckan, kan ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
