Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Dramat - Beaumarchais och komedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522 BEAUMARCHAIS’ DRAMER
konungens broder greven av Artois och prinsessan de Polig-
nac. Inför denna allmänna påtryckning var den stackars
Ludvig XVI allt för svag, och han fick giva vika. Den
27 april 1784 uppfördes Le Mariage de Figaro på Comédie
française under fullkomliga ovationer, och sedan följde sextio-
åtta representationer nästan i rad —■ konungamakten hade
tvingats på knä av den allmänna opinionen, och Beaumar-
chais hade åter segrat.
Omdömena om de båda styckena ha utfallit olika. Hettner
ser i dem företrädesvis den franska revolutionens förebud:
“Sedan äldsta tider hade det varit en ofrånkomlig vana, att
plebejen alltid nedhånades till de höga herrarnas upphöjelse;
här däremot är det Figaro, en man ur den lägsta klassen,
en barberare, en betjänt, som håller intrigens alla trådar i
sin hand och som genom sin andliga överlägsenhet behärskar
de store. Detta är en nyhet, vars stora historiska betydelse
ej bör underskattas. Och Barberaren i Sevilla är blott början.
Blixten urladdar sig först i fortsättningen, i Figaros Bröllop.“
Naturligtvis är detta icke alldeles orätt. Men som vi sett
har Figaro många förfäder, ända från den nyattiska komediens
slavar och parasiter ned till Crispin, Frontin och Gil Blas,
så att någon fullkomlig nyhet var typen icke, ehuru å den
andra sidan Figaros tirader hava fått en vida mera revolu-
tionär klang än Crispins.
Andra hava fäst sig vid den dramatiska byggnaden. Bar-
beraren i Sevilla är ju knappt annat än en commedia dell’arte,
och innehållet är det mest banala: “ännu en gång en kamp
mellan kärleken och ungdomen i förening mot svartsjukan
hos en åldring, en strängt övervakad pupill, en förälskad
och löjlig förmyndare, en ung, betagen älskare och hans
sluge betjänt“ — det är ju den sedvanliga rollbesättningen,
som vi känna igen från hundratals stycken. Och Figaros
Bröllop? “Låt oss ■— säger Petit de Julleville — läsa om
stycket utan någon förutfattad mening och låt oss tro, att
vi göra det för första gången. Vi skola då förvånas över,
huru tom och ihålig denna beryktade pjes är. Intrigen är
ju ingen. I första akten rör sig allt om, huruvida Chérubin
döljer sig bakom en länstol, i den andra, om han gömt sig
i kabinettet. Och så den scen, då Figaro igenkänner sin
far i Bartholo och sin mor i Marcellina! Detta är komedi,
men icke natur. Betrakta sedan varje enskildhet. För
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
