Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Dramat - Tragedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VOLTAIRES SENARE TRAGEDIER 527
kan spåras. Och även här var det den för tidens alla
vinddrag så känsliga Voltaire, som gick i spetsen. Han
hade redan börjat med Zaïre, och under denna tid fortsatte
han med Tancrède, där det förromantiska inslaget är än
starkare, ty i Zaïre hade detta inskränkt sig till några franska
namn. Tancrède (1760) är emellertid långt ifrån något
mästerstycke, och det fel, som Voltaire begått redan i Zaïre,
vänder här, ännu mera förstorat, tillbaka: det hela är byggt
på ett missförstånd. Tancrède, en fransk riddare av det
lysande huset Coucy, dömes, ehuru frånvarande, av de av-
undsjuke normandiske baronerna i Syracusa till landsför-
visning, hans egendomar indragas, och Orbassan, chefen för
de normandiska ädlingarna, trolovas med Aménaide, dotter
till en annan normandisk hövding. Hon älskar emellertid
Tancrède och vet, att han uppehåller sig i Messina. I ett
brev bedyrar hon honom sin kärlek och ber honom ila till
Syracusa, bemäktiga sig staden och rädda henne. Men av
försiktighet nämner hon ingenstädes i brevet adressatens namn,
brevet uppfångas olyckligtvis, och man tror, att det är skri-
vet till saracenernas sultan Solamir — en missuppfattning,
som även Tancrède får sig bibringad, då han i hemlighet
kommit till Syracusa. Aménaide fängslas och dömes såsom
landsförräderska till döden. Men först i avslutningen, då
det är för sent, kommer sanningen i dagen. På åskådaren,
som hela tiden har det verkliga sammanhanget klart för sig,
gör ett dylikt missförstånd snarast ett pinsamt intryck, och
han har hela tiden en känsla av, att allt hade kunnat redas
ut, om de handlande personerna velat deklamera litet mindre
och i mera klara ordalag säga, varom frågan rörde sig.
Men emellertid hade stycket en viss framgång, måhända
beroende på det för 1700-talets publik i viss mån exotiska
och främmande i de här skildrade förvecklingarna. Amé-
naide hade dömts till döden, men hennes öde gjordes be-
roende av en medeltida gudsdom — händelsen spelar i början
av 1000-talet. Hon vägrar då att antaga Orbassan till sin
riddare, men så anländer en okänd kämpe till staden. Det
är Tancrède, och redan hans första uppträdande har en viss
riddarromantik. Vid sidan av de övriga baronernas vapen låter
han upphänga sin sköld med devisen : l’Amour et 1’honneur,
och ehuru han är övertygad om, att Aménaide svikit icke
blott sitt fosterland utan även sitt trohetslöfte till honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
