Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Dramat - Tragedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
526 UPPLYSNINGSTRAGEDIER
likväl ingen höja upprorsfanan mot Boileau, som fortfor att
härska ända till romantikens seger på 1830-talet. De for-
mer av tragedi, som framträtt redan under århundradets förra
del, återfinnas således ock under dess senare. Barocktrage-
dien hade icke dött, och till denna art kunna vi räkna även
Voltaires 1763 uppförda Orphelin de la Chine. Världs-
härskaren Gengis-Kan har såsom en landsflyktig krigare
kommit till Kina, förälskat sig i Idamé, och då hans frierianbud
blivit avslaget, beslutat att hämnas. Och nu har han med
sina härar kastat sig över Kina. Han älskar fortfarande
Idamé och vill göra henne till sin maka. Men inför hennes
rena dygd avväpnas han, skonar icke blott hennes man,
utan ock den siste kinesiske kejsarens son. Men är icke
detta en variation på temat i le grand Cyrus? Det nya
ligger här blott i de kinesiska kostymerna, som voro ett
offer åt den börjande smaken för det exotiska, den genom-
gående sentimentaliteten och den högt uppdrivna “dygden“.
Ännu talrikare voro de tragedier, som predikade de nya
liberala teserna, deklamatoriska inlägg mot tyranni, fanatism
och prästbedrägerier. Redan 1763 uppfördes en tragedi,
Manco-Capac, där huvudrollen innehades av en vilde, som
på vers förkunnade alldeles samma läror, som nyss förut
framlagts på prosa av Rousseau i Emile och Contrat social,
och denna pjes, som förkunnade människans naturliga rättig-
heter, deklamerade om frihet och tyranner, uppfördes inför
hovet i Versailles! Ett annat stycke, Spartacus av Saurin,
är också ett dylikt drama, handlar om det romerska slav-
upprorets hjälte, som dör för frihetens heliga sak. Ett tredje
är La Veuve de Malabar av Lemierre, som riktar sig mot
prästerna och deras bedrägerier; ett fjärde, Les Druides av Le-
blanc de Guillet, torde hava givit uppslaget till von Paijkulls
Domald — människooffren avskaffas här av den hedniske
översteprästen själv, vilken göres till en upplyst och humanitär
deist. Mot honom står det ortodoxa prästerskapet, och när
dess representant frågar honom, med vad rätt han vill av-
skaffa de religiösa bruk, som de ärvt från fäderna, svarar
han: “Med förnuftets rätt“. Och karaktäristiskt nog är det
med “folkets“ hjälp, han genomför sin revolution och be-
segrar prästerskapet.
Men dessa efterblivna stycken voro icke de enda, och
andra finnas, i vilka en ansats till ett mera romantiskt drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
