Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Dramat - Tragedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE BELLOY 529
(1765) slog han igenom och lyckades att framkalla verklig
hänförelse. Av konungen fick han tusen écus, en medalj
slogs över honom, staden Calais gjorde honom till heders-
horgare o. s. v. Och dock är stycket ganska underhaltigt.
Versen är torr och träaktig och karaktäriserades ej illa av
ett bonmot. Hertigen av Ayen delade ej den allmänna för-
tjusningen, och då Ludvig XV därför förebrådde honom att
ej vara någon god fransman, svarade hertigen: Plût à Dieu,
Sire, que les vers de l’auteur fussent aussi bon français que
moi“. Ämnet är heller icke dramatiskt. Det är den gamla
anekdoten om de tappra borgarna i Calais. Edvard III hade
erövrat staden, och för att han skulle skona invånarna,
fordrade han, att sex av stadens förnämsta borgare utläm-
nades till honom för att undergå dödsstraffet. Mairen och
fem andra anmälde sig frivilligt, men blevo på den engelska
drottningens förbön skonade. Ett dylikt ämne är ju upp-
lyftande patriotiskt, men det är icke dramatiskt, och det kan
knappt fylla fem akter. För att något tänja ut det hela
har de Belloy fått kasta in en kärlekshistoria, skildra en
landsförrädisk fransmans samvetskval och ånger, låta Edvard
III vackla fram och tillbaka o. s. v. Men det hela är knappt
annat än en stor patriotisk deklamation. Och det var detta,
som slog an.
De Belloy var också fullt medveten om, att han kommit
med något nytt. Se här — säger han i företalet — “den
kanske första franska tragedi, som förmått nationen att in-
tressera sig för sig själv“. Engelsmännen hava massor med
skådespel, som skildra deras historia. Men vi — vi känna
icke vår. Vi känna Cæsars och Scipios segrar, men vi veta
ej, vem som segrade vid Bovines eller Ivry. Emellertid är
det blott genom att skapa vördnad för Frankrikes store män,
som man kan hos nationen ingjuta självaktning och åter
göra den till vad den en gång var. Teatern har således
en stor, patriotisk uppgift. Förr hörde man ofta yttras av
dem, som lämnade teatern: “De store män, som jag nyss
sett, voro romare; jag är icke född i ett land, där jag kan
likna dem“. Men hädanefter hoppas jag, att man någon
gång kan säga: “Jag har sett en fransk hjälte, och även
jag kan bliva en hjälte såsom han“.
Som man ser har de Belloy samma åsikt som Lillo och
Diderot om teaterns moraliska uppgift, endast att han sär-
Schiick. Allmän litteraturhistoria. V. 34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
