Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Dramat - Tragedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53 0 DE BELLOY
skilt fäster sig vid möjligheten att stärka fosterlandskärleken.
Men härigenom kom han i opposition mot flera av tidens
älsklingsidéer. Så mot århundradets filosofiska kosmopolitism:
Je hais ces cœurs glacés et morts pour leur pays,
Qui, voyant ses malheurs dans une paix profonde,
S’honorent du grand nom de citoyens du monde.
Men ännu märkligare är styckets oerhörda rojalism, och
personerna i detta drama uttala satser, som nästan kunde
hava yttrats under den heliga alliansens dagar och som stå
i den mest fullständiga motsats till den samtida politiska
radikalismen: “Nous mourrons pour le roi par qui nous
vivons tous.“ Fosterlandskärleken yttrar sig i en — man
kan väl säga — religiös vördnad för konungen, och stycket
slutar med en fullkomlig apoteos av fransmännens kunga-
trohet. Denna imponerar så på Edward III, att han över-
ger försöket att erövra Frankrike: un peuple si fidèle est un
peuple indomtable. Utan tvivel var de Belloy här ett språk-
rör för något, som fanns hos tiden. Men olyckligtvis för-
stod konungamakten ej att begagna sig av dessa känslor.
Inför dem stod Ludvig XV lika oförstående som inför fri-
hetsrörelserna, och man har härom ett mycket upplysande
brev från grevinnan d’Egmont till Gustaf III. Hon hade
nyss sett ett annat drama av de Belloy, Gaston et Bayard,
och skrev till den svenske konungen: “Eders majestät före-
brår mig, att jag ej älskar min konung! Ack, det är icke
mitt fel, och det är just smärtan att icke kunna erfara dessa
upphöjda känslor, som förmår mig att med sådan värme
hävda den mening, för vilken ni förebrår mig. Denna rörelse
är så uppriktig, att jag häromdagen, då man i Versailles
spelade Bayard, skulle med mitt blod hava köpt en tår från
konungen. Men ni skulle hava sett hans likgiltiga min,
huru kronprinsen blott hade tråkigt och huru prinsessorna
endast skrattade vid detta drama, som så berör vårt folks
känslor för våra konungar — och ni skulle hava delat min
förtvivlan att se en stolt nation så vansläktad, att se så
väckande, så heroiska dygder betraktade som omöjliga för
henne. Och huru skulle man kunna bära, att den, som en
gång njutit av den himmelska lyckan att vara avgudad med
berusande hänförelse och som ännu skulle vara det, om han
lämnat oss den minsta illusion — att han snarare finner ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
