Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Dramat - Tragedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BACULARD D’ARNAUD 533
form. La Terreur, säger han, är utan tvivel en av de mäk-
tigaste hävstängerna för en dramatisk handling. Corneille,
vars politiska resonemang lämnat honom kall, har därför
enligt hans mening lyckats bäst i Rodogunes femte akt.
Vad åter Racine angår, så hänför han oss väl genom sitt
smältande språk och genom de “douces émotions“, som vi
erfara vid hans skildring av kärleken; han kan röra oss,
men han kan ej “slita sönder“ oss, och hans tragedier efter-
lämna ej ett så väldigt intryck som t. ex. Clarissa ■— som
man ser, har Baculard d’Arnaud här anslutit sig till Dubos’
lära om de starka passionernas betydelse för dikten, och han
kommer därför till det resultatet, att Crébillon bättre än
Corneille och Racine trängt in i tragediens egentliga väsen.
Det är väl sant, att hans språk ej kommer upp mot deras,
men hans Atrée är dock det stycke, som står le genre ter-
rible närmast. Atrées hämnd — då han narrar brodern att
äta sina egna barns kött — framkallar kanske mera horreur
än terreur, “men man känner här igen människonaturen,
man känner igen sig själv, och en person, som befinner sig
i denna situation, väcker alltid vårt intresse“.
Längre i estetiskt oförstånd och i missuppfattning av den
franska klassiciteten är det svårt att komma, och Baculard
d’Arnauds mest bekanta stycke, Fayel, är i själva verket
Crébillons Atrée, omklädd i en medeltida dräkt. Ämnet var
en gammal medeltidssaga, som föreligger i flera varianter.
Kastellanen av Coucy, som stupar i ett slag, förordnar döende,
att hans hjärta skall skickas till hans älskade, le dame de
Fayel. Hennes man, som möter budbäraren och bemäktigar
sig hjärtat, låter bland maträtterna sätta fram detta på
bordet, och underrättar sedan hustrun, att hon ätit älskarens
hjärta. Men hon sade: “Det är sant, att jag mycket älskat
denne Coucy, som ock förtjänade det, emedan han var den
mest ridderlige man jag känt. Då jag nu förtärt en så ädel
föda och då min mage blivit en grav för något så kostbart,
skall jag väl akta mig för att blanda dessa kvarlevor med
något annat“. Därpå inneslöt hon sig i sitt rum, vägrade
att mottaga någon föda och slutade så sitt liv.
Det var denna medeltidssaga, som d’Arnaud upptog och
behandlade i Crébillons stil, varigenom naturligtvis hela dess
naiva charm gick förlorad. I stället ökar han gräsligheterna
genom att efter den hemska måltiden låta Fayel mörda först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
