Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - Rousseaus liv före 1749
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 5 ’2 VAGABONDEN ROUSSEAU
Troligen har den gamle Rousseau riktigt återgivit yng-
lingens drömmar, och av dessa framgå både hans livliga
fantasi och hans brännande ärelystnad. Men början svarade
mycket illa mot hans högtflygande förhoppning. Sedan man
omvänt honom, fick han lämna hospizet med en kassa på
tjugo francs, och ingen brydde sig där vidare om honom.
För att icke svälta ihjäl tog han då plats såsom betjänt i
en grevlig familj, fick livré och hade det tydligen ganska
bra, men kunde ej låta bli att snatta och var, då detta upp-
täcktes, nog oridderlig att såsom tjuven utpeka en tjänar-
inna, vilken i följd därav blev avskedad. Själv fick Rousseau
därefter en ny plats som betjänt i annat hus, slapp visser-
ligen att bära livré, men måste passa upp vid bordet, äta
med det övriga tjänstfolket o. s. v. Men sonen, en abbé
Gouvon, fäste sig vid honom och började att ge honom
undervisning i latin och italienska samt använde honom även
såsom sekreterare. En ny värld öppnades därmed, åtminstone
på glänt, för den forne lärpojken, och i denna värld skulle
han, såsom vi sedan skola se, allt mer och mer fördjupa
sig. Till en början var dock vagabondnaturen honom över-
mäktig. I Turin träffade han en annan pojke från Genève,
och med honom rymde han helt enkelt bort. Här märka vi
åter ett konstitutivt drag hos Rousseau: en obetvinglig fri-
hetslust, motvilja mot allt ordnat arbete och ett behov att
stryka kring, bekymmerslös och obunden, i Guds fria natur.
Knappast någon har bättre än Rousseau skildrat vagabond-
livets poesi, och flera av de bästa sidorna i hans Confes-
sions ägnas häråt. Då han en gång befann sig i Lyon fick
han ofta tillbringa natten på gatan, ty jag tyckte, skriver
han, att jag bättre kunde använda de få sous, jag hade,
än till ett härbärge. Vid dylika tillfällen var jag aldrig
orolig eller nedslagen, jag hade aldrig den minsta tanke på
framtiden. Särskilt kommer jag ihåg en natt, som jag till-
bringade utanför staden. Det hade varit mycket varmt på
dagen, “men aftonen var förtjusande, daggen fuktade det
förtorkade gräset, icke en vindfläkt rörde sig och natten var
stilla; luften var frisk utan att vara kylig. Vid sin ned-
gång hade solen kvarlämnat röda moln på himlen, som speg-
lade sig i vattnet och gåvo detta en rosafärg. Träden voro
fulla med näktergalar, vilka svarade varandra. Jag gick lik-
som i ett slags hänförelse, med alla mina sinnen och hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
