Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - Rousseaus första Discours
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FÖRSTA DISCOUBSENS BETYDELSE 57 3
stånd jag valt. Mina kläder äro enkla, men ej snuskiga,
skägg har naturen själv givit oss, och vad bryr jag mig
om, att man finner mig löjlig och oförsynt!
Därefter skildrar han med välbehag den hänförelse, hans
stycke väckte, och berättar, att hertigen av Aumont fått i
uppdrag att dagen därpå presentera honom för konungen
samt att denne låtit förstå, att han skulle bevilja Rousseau
en pension. Men Rousseau sade nej ; det är sant, att jag
förlorade pensionen, men jag blev också kvitt ett ok, som
man ville lägga på mig — farväl sanning, frihet och mod!
Hur skulle jag hädanefter ha vågat tala om oberoende och
oegennytta?
Det är svårt att giva de franska kritiker orätt, som på
Rousseau tillämpat Sokrates’ bekanta yttrande till kynikern
Antisthenes: fåfängan lyser fram genom hålen på din mantel!
Men man kan knappt följa dem, då de häri blott se ett utslag
av reklam, t. o. m. av beräkning. Naturer sådana som
Rousseau, Thorild och Strindberg äro både ärliga och oärliga.
De posera nästan mera för sig själva än för andra, och
efter den bekanta disputationen i Uppsala handlade Thorild
på alldeles samma sätt som Rousseau efter Le Devin de
Village. Rousseau hade nog klart för sig, att han genom
sin originella klädedräkt skulle väcka större uppmärksamhet,
än om han kommit såsom en vanlig människa; han var
vidare en plebej, som misslyckats i konkurrensen med salongs-
genierna och som kände plebejens njutning av att trotsa
opinionen. Men det var icke bara detta. Rousseau trodde
tydligen på sin kallelse, kände sig såsom profet, njöt själv mest
av den roll han spelade, njöt av sin ädelhet att avsäga sig
pensionen — och av att få tala om det — och förblev
därför fattig och oberoende, trots det att han utan tvivel,
liksom de andra litteratörerna, kunnat få ganska många
pensioner. Fåfänga, underklassinstinkt och idealism blandade
sig hos honom samman till ett helt, som han själv minst av
alla kunde reda ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
