Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - Rousseaus första Discours
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 7 2 DEN FÖRSTA DISCOURSENS BETYDELSE
åt huvudet, var ej att undra på. Såsom hans Confessions
visa, var han till ytterlighet ärelysten, och de visa även,
trots alla hans försök att dölja det, att han var lika abnormt
fåfäng, ehuru fåfäng på ett helt annat sätt än Voltaire.
Både berömmet och klandret stegrade denna sjukliga få-
fänga, och det kan knappt lida något tvivel, att Rousseau
nu betraktade sig icke blott såsom en författare av helt
annan art än alla andra, utan snarast såsom en profet —
med hans estetiskt religiösa läggning var detta i själva
verket ganska naturligt. Han ville därför leva, såsom han
lärde. I utbyte mot sin plats såsom sekreterare hos Madame
Dupin hade han fått en annan såsom kassör hos hennes
bror, som var förpaktare. Den avsade han sig, ty huru,
skriver han, skulle jag såsom kassör hos en generalför-
paktare kunna predika oegennytta och fattigdom? I stället
beslöt han sig för att skaffa sig ett levebröd genom ett
rent manuellt arbete: genom att kopiera noter mot betal-
ning per sida. Jag avstod, yttrar han i sina Confessions,
för alltid från alla planer på rikedom och befordran. Under
den korta tid, som återstod mig att leva, ville jag, oberoende
och fattig, egna min själs alla krafter åt att bryta opinionens
bojor. Jag började — fortsätter han — min reform med
mitt yttre. Jag lade bort alla galloner och de vita strumporna,
gjorde mig en rund peruk, begagnade icke värja, sålde
min klocka och kunde med en obeskrivlig glädje säga till
mig själv: himlen vare lov, att jag inte längre behöver veta,
vad klockan är.
Någon tid efteråt uppfördes hans Le Devin de Village
inför hovet i Fontainebleau. Rousseau fick fara dit i hov-
vagn och tog plats i en loge mitt emot den kungliga. Jag
bar, berättar han, “samma föga vårdade dräkt som vanligt,
långt skägg och en tämligen illa kammad peruk. Jag be-
traktade denna brist på hänsyn till bruket såsom ett bevis
på mod, och på det sättet gjorde jag mitt inträde i den
sal, dit konungen, drottningen, den kungliga familjen och
hela hovet kort därefter skulle komma.“ Han inlåter sig
därefter på en självanalys. Var detta rätt? Ja, svarar han,
jag är klädd på mitt vanliga sätt, varken bättre eller sämre.
Böjer jag mig i en punkt för opinionen, måste jag snart
böja mig i alla. För att kunna vara mig själv, får jag
inte rodna, var jag än är, över att vara klädd enligt det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
