Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - Den andra Discoursen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ANDRA DISCOURSENS INNEHÅLL 575
Såsom stöd för sin skildring av naturtillståndet hade
Rousseau visserligen anlitat åtskilliga resebeskrivningar av
exotiska land, men det hela är snarast en stor, fantasifylld
dikt. Resultatet kan sammanfattas i korthet: naturmänniskan
irrade kring i skogarna, utan att kunna något hantverk,
utan språkförmåga, utan hemvist, utan krig, utan någon
förbindelse med eller behov av sina likar. Denne vildes
enda behov voro föda, vila och en hona, och han parade
sig med vilken kvinna som helst, om avkomman tog blott
modern hand, och även hon endast tills dess att ungen
kunde föda sig själv. Han var varken god eller ond, ty
han kände över huvud ingen annan moral än självuppe-
hållelsedriften. Men i två punkter skilde han sig från
djuret: han hade fri vilja och förmåga av perfektibilitet.
Denna sista förmåga var likväl källan till mänsklighetens
alla följande olyckor. Ty det var den, som skapade kulturen
och olikheten mellan människor. Den förste, som skaffade
sig en riskoja och klädde sig i djurhudar, fann i själva
verket på något både onyttigt och skadligt, onyttigt, därför
att den nakne vilden, som låg i den öppna skogen, hade
det lika bra, skadligt, därför att därmed uppstod ett värde-
objekt.
Den andra avdelningen börjar med den inspirerade, så
ofta citerade satsen: “Den förste, som omgärdade ett jord-
stycke och djärvdes säga: detta tillhör mig samt fann folk
nog enfaldiga att tro honom, han blev den sannskyldige
grundläggaren av det borgerliga samhället.“ Denna sats
står såsom motto på det hela, och i det följande visar
Rousseau upp, huru samhället och kulturen så småningom
vuxit fram. Ansatser funnos, såsom vi sett, redan i natur-
tillståndet. Vilden fann på att göra sig vapen av sten och
trä, vilka alltmer fullkomnades, han uppfann metspöet och
blev fiskare, pil och båge och blev jägare, och efter många
fruktlösa försök lärde han sig bruket av elden att koka
födan. Därmed hade man likväl blott hunnit till den mest
primitiva kulturen, och “då var människan ännu fri, sund,
god och lycklig“. Men i det ögonblick, då behoven blevo
så många, att individen ej kunde reda sig själv, utan be-
hövde andras hjälp, när han upptäckte, att det var till en
fördel för en att hava förråd för två — “då försvann
jämlikheten, egendomen uppstod, arbetet blev nödvändigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
