Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - La nouvelle Héloïse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROUSSEAU OCH RICHARDSON 589
domligt prov, då han inbjuder Saint-Preux till sin egendom
och blir hans vän. Men kampen mellan plikt och lidelse
blir nu blott skarpare, och Julie förebrår med rätta sin man,
att han sätter sin hustrus dygd på ett allt för svårt prov:
“un jour de plus, peut-être, et j’étais coupable“. Konflikten
förefaller således olösbar, ty under bägges tillkämpade “dygd“
glimmar ännu deras undertryckta lidelse, då Rousseau med
ett resolut grepp avhugger den gordiska knuten: under ett
försök att rädda sitt barn, som fallit i sjön, får Julie en
schock, som kort därefter ändar hennes liv. Hon dör såsom
Clarissa: såsom ett helgon, trogen sin make och trogen sin
kärlek. Farväl, min älskade — skriver hon på dödsbädden
till Saint-Preux i ett brev, som hon öppet lämnat till Wol-
mar och som denne tillställer Saint-Preux — “Varför skulle
jag frukta att uttala, vad jag känner? Det är icke längre
jag, som talar till dig. Jag är redan i dödens våld. När
du läser detta brev, gnaga maskarna redan det hjärta, där
du icke längre är. Men kan väl min själ existera utan dig?
Kan jag väl äga någon salighet utan dig? Nej, jag lämnar
dig icke, jag väntar blott på dig. Dygden, som skilde oss
på jorden, skall i den eviga tillvaron förena oss. I detta
ljuva hopp dör jag, lycklig att för priset av mitt liv hava
köpt mig rätten att utan brottslighet älska dig och att ännu
en gång kunna säga dig det.“
Rousseaus förebild var tydligen Richardsons romaner. Lik-
som dessa är även La nouvelle Héloïse avfattad i brevform,
och även hos Rousseau hava alla de handlande ett för vår
tid oförklarligt behov att skriva långa brev, även vid de
mest olämpliga tillfällen ; då Saint-Preux i Julies rum väntar
på henne, tillbringar han tiden med att till henne skriva
ett det mest glödande kärleksbrev, ehuru han stunden därpå
skall träffa henne personligen. Likaså äro de handlande
personerna hos Rousseau liksom hos Richardson ytterst mång-
ordiga och yttra sig om allt möjligt, om musik, om upp-
fostran, om lantbruk o. s. v. Slutligen måste både hjälten
och hjältinnan hava en “confident“, och som vi sett ingick
Julies väninna Claire i det allra första utkastet till romanen.
Saint-Preux får under romanens lopp en dylik vän i den
noble engelska lord Edward Bromston, vilken även får
tjänstgöra såsom en avledare för Rousseaus beundran för
allt engelskt. Båda dessa confidents äga sina motsvarigheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
