Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - La nouvelle Héloïse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
590 ROUSSEAU OCH RICHARDSON
i Clarissa. Till Rousseaus förtjänst hör dock, att dessa bi-
figurer äro tecknade med ett ganska stort personligt liv och
även ingripa i handlingen; mot slutet rör sig brevväxlingen
delvis om ett tillämnat giftermål mellan Saint-Preux och
Claire, Julies väninna.
Den roman av Richardson, som Rousseau mest beundrade,
var utan tvivel Clarissa, som kort förut kommit ut i fransk
översättning, och det var nog hennes helgondöd, som före-
svävade Rousseau, då han tecknade Julies sista stunder.
Likaså har Julie något av Clarissas calvinistiska viljestyrka,
även något av hennes förståndsklarhet. Men olikheten mellan
de bägge hjältinnorna är dock större än likheten. Clarissa
med sitt kyliga, engelska temperament hade visserligen hyst
en viss böjelse för Lovelace, men hon hade aldrig varit
kär, hade aldrig utkämpat en strid mellan plikten och kär-
leken, och denna konflikt är dock huvudmotivet hos Rousseau.
I själva verket har La Nouvelle Héloïse större likhet med
Pamela. I bägge fallen kan det sägas vara en kamp mellan
börden och kärleken, endast att den lågbördiga hjältinnan
i Richardsons roman i Rousseaus motsvaras av den låg-
bördige älskaren. Men dessa likheter bero snarast på en
tillfällighet. Pamela niger visserligen och tackar, när Mr B.
erbjuder henne sin hand, och för Mr B. kostar det visser-
ligen på att nödgas taga henne till hustru, men ingen av
dem, allra minst Pamela, hade älskat i Rousseaus mening.
Och bördsproblemet kommer här i själva verket alls ej fram,
ty för börden hyser Richardson småborgarens obegränsade
vördnad. Hos Rousseau däremot göres det till en huvud-
punkt. Lord Edward söker förmå baron d’Étange att taga
Saint-Preux till svärson. Han är ej adelsman, men vad be-
tyder ett dylikt tomt prerogativ? Om den måg, jag före-
slår er, ej har något långt och osäkert stamträd, så har
han sådana förtjänster, som höves den, som grundar en ätt
— desamma, som er stamfader hade, vilken själv ej ägde
några förfäder. Skulle ni känna er vanhedrad genom en
förbindelse med en person, liknande er stamfader? Huru
många stora namn skulle icke falla i glömska, så vida man
ej mindes dem, som börjat ätten?
Av dylika deklamationer vimlar det i La nouvelle Héloïse.
Den religion, som ligger bakom Rousseaus roman, var ock
alldeles olik den. som vi mött hos Richardson. Där var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
