Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - Émile
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAVOYAßDl’RÄSTENS BEKÄNNELSE 59 9
tetens ok, i vilken religion skola vi uppfostra honom? Svaret
förefaller mig enkelt. Vi skola ej uppfostra honom för
någon viss sekt, utan sätta honom i stånd att välja den,
som hans förstånd anser vara den bästa. I stället för att
här säga er, vad jag själv tänker, skall jag berätta, vad
en man tänkt, som betyder mera än jag.
Därefter berättar Rousseau, i romantiserad form, sin egen
ungdomshistoria, huru han träffat en savoyardpräst, vilken
mottog hans bikt. Till ersättning, hade prästen sagt, vill
jag låta dig höra min. När du fått min trosbekännelse,
när du lärt känna mitt själstillstånd, skall du också förstå,
varför jag känner mig lycklig samt även vad du skall göra
för att bliva det. “Därpå förde han mig utanför staden
upp på en hög kulle, nedanför vilken Po flöt fram, vars
lopp man kunde följa längs de bördiga stränder, som floden
badade. På avstånd reste sig den oändliga alpkedjan såsom
en krona över landskapet. Morgonsolens strålar snuddade
redan vid fälten och kastade över dem de långsträckta
skuggorna från träden, kullarna och husen.“ Det var inför
detta naturens praktfulla skådespel, som prästen började sin
trosbekännelse: Mitt barn, vänta dig icke av mig någon
lärd avhandling eller några djupsinniga resonemang. Jag
är icke någon filosof, bryr mig ej heller om att vara det.
Rousseau, som talar med savoyardprästens mun, karak-
täriserar här sig själv. Han var icke någon skolad tänkare,
utan en poet, men en poet, som ville vara filosof, ehuru
av annan typ än den encyklopedistiska. Paguet har väl
utan tvivel rätt däri, att Rousseaus filosofi var lika dogma-
tisk som teologernas och att hans “naturliga“ religion —
tron på Gud och själens odödlighet — innehöll föga mera
än Voltaires deism. Men jag har svårt att följa Paguet,
då han påstår, att denna naturliga religion tilltalade sam-
tiden, blott därför att den ej förkunnades av en präst, utan
av en person, som var så föga värdig att uppträda som
apostel. Rousseaus religion, fortsätter han, var varken
bättre eller sämre än Voltaires, kanske något bättre. Vol-
taires var huvudsakligen avsedd för hans tjänstfolk, Rousseaus
var däremot något, av vilket han själv hade behov. Men
djupet och originaliteten voro ungefär desamma. Den burgne
hade Voltaires religion, redan innan han läst Voltaire, och
den sentimentala damen antog genast Rousseaus, så snart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
