Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - Émile
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 0 0 SAVOYAKDPRÄSTENS BEKÄNNELSE
hon läst hans Emile. Båda hade således på olika vägar
kommit till samma resultat. Båda hade ett behov av ett
minimum av religiositet, den ene för att icke råka ut för
några obehag, den andre för att bevara något hopp och
någon tröst.
Det synes mig dock, som om Faguet här förbisåge det
väsentliga hos Rousseau. Voltaires religion var faktiskt
rent negativ, dess fältrop var écrasez Vinfâme, och om han
bibehöll ett positivt residuum, var det snarast av praktiska
opportunitetsskäl. Kärnan i Rousseaus naturliga religion är
i stället det positiva, och att han icke nådde längre, be-
rodde därpå att han icke var någon tränad tänkare, utan
som sagt, en poet. 1 en fullkomligt irreligiös eller indiffe-
rent tid förstod dock Rousseau att åter väcka den religiösa
känslan till liv — denna känsla, som är jordmånen för all
religiositet. Voltaires religion var på sin höjd en tro att,
Rousseaus var en tro på, var fylld av religiös innerlighet
och riktade sig till ett personligt väsen. Och det är detta,
som är hans storhet. Voltaires deism hade mynnat ut i
encyklopedisternas materialism. La profession de foi du
vicaire savoyard blev däremot utgångspunkten för roman-
tikens religiösa renässans.
Trosbekännelsen sönderfaller i två delar, av vilka den
första riktar sig mot materialismen, den andra mot orto-
doxien. Man kan förlåta encyklopedisterna, att de icke
kände sig övertygade av den filosofiska bevisföringen, och
jag skall här heller icke komma in på denna. Men savoyard-
prästen vädjar heller icke till förståndet utan till känslan.
Jag har, säger han, rådfrågat filosoferna och funnit dem
högfärdiga, dogmatiska, även de, som voro skeptiker, och
alla av olika meningar. Jag lärde mig då att inse, att den
ena orsaken till denna fruktansvärda meningsskiljaktighet
låg i människoandens otillräcklighet, den andra i vår hög-
färd. Ogenomträngliga mysterier omgiva oss överallt, vi
tro oss äga förstånd och hava blott inbillning, och det enda,
som vi icke tyckas veta, är, att vi ingenting kunna veta.
Jag valde då en annan ledsven än filosofien och sade till
mig själv: låt mig lita till det inre ljuset, det skall leda
mig mindre vilse än filosoferna hava gjort, och misstager
jag mig, är misstaget åtminstone mitt eget. Jag tror då,
att världen är styrd av en mäktig och vis vilja. Jag ser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
