Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen efter 1700-talets mitt - Rousseau - Émile
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAVOYABDPRÄSTENS BEKÄNNELSE 6 0 3
vistades i Paris och där på Kellgrens uppdrag sonderade
opinionen, skriver till denne, “att de så kallade filosoferna
undergått ett slags förändring. De hava funnit sig utan
stöd av regeringen och även i allmänhetens tankar förlorat
någon del av den estime, de ägde. Detta skylla de på en
del ibland dem, som gått för långt, och bland dessa ran-
gera de i vissa avseenden Voltaire. Efter hans död hava
de föresatt sig att vara mera moderata, att hålla sig vid
en deism, förknippad med utövning av en exakt moral,
från vilken de tämligen allmänt säga, att Voltaire avvikit,
ehuru de ej göra denna aveu annat än inom sig själva
och taga alltid dess parti emot främmande. De vilja nu ej
heller höra talas om namnen filosofer, encyklopedister etc.
samt alldeles icke hetas formera någon sekt.“ Och i ett
följande brev talar han om markis de Bièvres komedi Le
Séducteur, “som har en stor succés. Han går illa åt
encyklopedisterna, och det är ett säkert sätt att behaga
allmänheten, som i denna moment ej är dem bevågen.“
I den andra avdelningen vänder savoyardprästen sig mot
ortodoxien. Man har sagt mig •—■ yttrar han — att det
behöves en uppenbarelse för att lära människorna det sätt,
på vilket Gud vill bliva dyrkad. Det måste finnas en lik-
formig kult. Gärna det. Men är detta så viktigt, att man
för den sakens skull måste sätta en sådan apparat i rörelse
som en gudomlig uppenbarelse? Låt oss inte sammanblanda
en religiös ceremoni med religionen. Den dyrkan, som
Gud fordrar, är hjärtats, och denna är överallt lika. Det
är en galenskap att tro, att Gud fäster någon vikt vid
prästens dräkt, vid den ordning, i vilken orden uttalas,
vid åtbörderna och knäfallen vid altaret. Han vill dyrkas
i anda och sanning. Och en dylik kult bör tillhöra alla
religioner, alla land och alla folk. Vad den yttre kulten
beträffar, må den vara ensartad. Men detta är en polisaffär,
och för denna sak behöves ingen uppenbarelse.
Men uppenbarelsen är nödvändig, säger man, för själva
religionens innehåll, och denna uppenbarelse hava vi i Bibeln.
Men är detta så säkert? Om den naturliga religionen är
otillräcklig, så är det därför, att den lämnar oss i mörker
rörande flera viktiga frågor. Men uppenbarelsen, som skall
skingra detta mörker, bör då själv vara strålande klar. En
uppenbarelse, som är fylld av mysterier och motsägelser,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
