Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spaniens och Italiens litteratur under 1700-talet - Spanien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPANIEN
Såsom jag i den tredje delen av detta arbete visat, hade
den spanska kulturen fruktansvärt gått tillbaka under den
senare delen av 1600-talet, och den så stolta och så origi-
nella spanska renässanslitteraturen hade faktiskt självdött av
spanjorernas brist på andlig livskraft. Då Karl II, den siste
ättlingen av det Habsburgska huset, år 1700 slutade sina
dagar och efterträddes av Ludvig XIV:s sonson Filip V,
hade Spanien politiskt sjunkit ned till en makt av andra
ordningen, och andligen stod nivån ännu lägre.
Den nye konungen, som uppfostrats vid hovet i Versailles,
saknade visst icke bildningsintressen, men han stötte på ett
motstånd, som mycket snart förlamade dessa. I intet land
var den katolska kyrkans makt så stor som i Spanien, och
inkvisitionen härskade där med järnspira. Man hade sjutton
olika inkvisitionsdomstolar, och var och en av dessa höll
minst en gång om året en autodafé, då en eller flera kättare
levande brändes. Under Filip V:s fyrtiosexåriga regering
(1700—1746) fingo mer än tusen personer bestiga bålet,
och omkring tolvtusen undergingo andra kättarstraff. Filip
hade fått en så pass civiliserad uppfostran, att han vägrade,
när man föreslog honom att med en dylik autodafé fira
hans trontillträde, men denna humanitära finkänslighet gav
sig ganska snart, och ju äldre han blev, dess mera bigott
blev han ock. Först under hans son Ferdinand VI (1746
—1759) fönimmer man i Spanien några svaga dyningar av
den upplysningsrörelse, som genomgick det övriga Europa.
Endast tio personer — och dessa judar — brändes under
hans regering, och genom ett konkordat med påven blev
regeringen mera oberoende av kyrkan. Men det var först
sedan hans halvbror Karl III (1759—1788) bestigit tronen,
som takten blev något raskare. Man hade nu kommit fram
till encyklopedismens tid, och detta röjde sig ock i det efter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
