Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spaniens och Italiens litteratur under 1700-talet - Italien - Goldoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LA LOCANDIERA 65 1
kan så gärna skaffa mig en stunds förströelse genom att
prata med henne som med någon annan.“ Början är gjord,
det ena anfallet följer på det andra, och snart är kvinno-
hataren kär upp över öronen, men skäms naturligtvis att
för de andra erkänna sin svaghet. Så vill han burdus resa
sin väg för att bliva kvitt denna passion. Vid avskedet
svimmar Mirandolina, och han rusar förtvivlad ut för att
skaffa hjälp. Men Mirandolina tittar upp: “Vi ha många
vapen att besegra männen. Men äro de hårdnackade, är
en svimning den säkraste reservkniven.“ Ripafrattas mot-
stånd är nu brutet, han förklarar sin kärlek och vill gifta
sig med Mirandolina, men nu är det hon, som visar sig lik-
giltig. Hon står och stryker, då kavaljeren kommer med
sina glödande kärleksförklaringar, hon svarar just ingenting
och intresserar sig bara för sina varma järn. Ripafratta
blir till sist alldeles vild, och Mirandolina finner, att hon
gått för långt. Hon är en ensam kvinna, och det är farligt
för hennes goda rykte att så oförsiktigt leka med elden.
Upplösningen blir därför alls icke den, man kunnat vänta
sig. Hon räcker sin hand icke åt någon av de tre förnäma
friarna, utan åt — kyparen Fabrizio, som hennes far på
dödsbädden hade uppmanat henne att gifta sig med. Men
här ha vi Groldoni. Både han och Mirandolina voro venetia-
nare och hade en obegränsad vördnad för republikens patri-
cier. Ett giftermål mellan en cavalière Ripafratta och en
kvinna av folket syntes honom orimligt, och i en dramatise-
ring, som han gjorde av Richardsons Pamela, avslutade han
stycket med en “upptäckt“ : att Pamela i själva verket var
dotter till en adelsman. Mirandolina själv tänkte på samma
sätt som Groldoni, såsom värdinna behövde hon en karl att
sköta locandan, och så tog hon den duktige Fabrizio, visser-
ligen utan att vara kär i honom. Och så slutar stycket
med att hon ber sina adoratörer, markisen och greven, skaffa
sig ett annat logis, ty sedan hon gift sig, tror hon ej, att
deras närvaro skulle glädja den snälle Frabrizio. Hon är
förtjusande, vacker, skälmsk och kvick. Men hon upphör
aldrig att vara en “locandiera“, en kvinna av folket, hederlig,
men utan överklassens romantiska erotik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
