Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spaniens och Italiens litteratur under 1700-talet - Italien - Goldoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 5 0 LA LOCANDIERA
“Greve! Ett köpt grevskap!“ “Nåja, om jag köpt mitt grev-
skap, så har ni sålt ert markisat“. Och så komma de i
gräl om Mirandolina. Om hon gifter sig — säger greven
— “skall jag skänka henne trehundra scudi“. “Och jag
skall skänka henne mitt beskydd och skall... Jag vet, vad
jag skall göra.“ “Låt oss bli goda vännei’ och ge henne
trehundra scudi var.“ “Det jag gör, gör jag i hemlighet
och skryter inte med det. Jag vet, vem jag är.“
I det följande är det framför allt denna kostliga figur,
som bär upp stycket, men tyvärr vågar jag ej upptaga ut-
rymmet med att skildra alla de komiska situationer, i vilka
han råkar.
Till locandan kommer emellertid också en tredje gäst,
cavalière Ripafratta, vän med de båda andra. Han hånar
dem för deras svärmeri för Mirandolina, förklarar, att han
icke är så dum, att han kan bliva kär, och behandlar den vackra
värdinnan högst brutalt. Men hon beslutar att tämja björ-
nen: Han säger, att han är fiende till alla kvinnor, att han
ej kan fördraga dem. Stackars tosing! Han har ännu inte
råkat på den, som förstår saken. Men han skall finna henne,
han skall finna henne. Börd betyder ingenting för mig.
Rikedom både håller jag på och håller jag inte på. Men
jag tycker om, att man uppvaktar mig, att man fjäsar för
mig och beundrar mig. Det är min lilla svaghet, som för
övrigt alla kvinnor ha. På att gifta mig tänker jag alls
inte. Jag har inte behov av någon, jag för ett anständigt
liv och njuter av min frihet.
Det är Mirandolinas trosbekännelse, litet kylig, men sådan
som vi kunna antaga för en hederlig kvinna av folket. För
sitt nöjes skull börjar hon kraftmätningen med kavaljeren,
infinner sig först i hans rum med hans tvättsaker, låter inte av-
skräcka sig av hans ohövlighet och tvingar så småningom fram
ett samtal, som börjar intressera kvinnohataren, särskilt som
Mirandolina på ett skickligt sätt förstår att smickra honom.
När hon går, ber honom att få taga honom i handen. Var-
för det? “Det är första gången, som jag har äran att trycka
en mans hand, vilken tänker så, som det anstår en man.“
Och därmed går hon. Ripafratta blir mot sin vilja förtjust:
“En dylik sanning, en dylik natur i uttrycken är något,
som ej är vanligt ! Hon har hos sig något, jag vet inte vad
för pikant. Visserligen tänker jag inte bli kär. Men jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
