Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Litteraturen 1750—1770 - Klopstock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUREN 175 0—1770
KLOPSTOCK
Friedrich. Gottlieb Klopstock föddes 1724 i Quedlinburg
och dog först 1803 samt nådde således den höga åldern av
nära åttio år. Men betydelse för litteraturen hade han egent-
ligen blott såsom ung, och tiden gick hastigt om honom.
Han tillhörde en snarast pietistisk och kungatrogen familj,
och religiositet och patriotism voro även under hela hans liv
de bestämmande faktorerna. Man kan därför knappt tänka
sig en starkare motsats än mellan honom och Voltaire, som
under hans ungdom behärskade föreställningssättet i Europa,
knappt en mera skärande kontrast än mellan Messias och
La Pucelle, som dock skrevos under samma år. Sin upp-
fostran fick Klopstock vid gymnasiet i Schulpforta, där han
tog starka intryck av schweizarna och Milton samt även av
Pyra. Det var också under deras inflytande han fortfarande
stod under den viktigaste perioden i sitt liv, och först genom
honom togo den tidigt döde Pyras idéer poetisk gestalt.
Klopstock var en ovanligt brådmogen yngling, och redan
som gymnasist drömde han om att författa ett stort epos.
Först tänkte han på ett nationellt ämne, på Henrik Fågel-
fängaren, men så fann han, att den hjälte, han borde be-
sjunga, måste vara Messias, och i det tal, varmed han 1745
tog avsked från gymnasiet, skymtar planen redan fram:
“Ett var det, som fattades för Homeros och Vergilius i full-
komligheten. Den falska religionen förblindade eder ännu,
som dock voro så värdiga att känna den kristna religionens
tillbedjansvärda hemligheter“ — som man märker ett eko
av den sats hos Pyra, som jag nyss citerat. Tasso, som
var kristen — fortsätter han — var livfull, ofta stor och
sublim, men ej gudomlig. Den störste skalden är Milton,
“ty så långt som den gudomliga uppenbarelsen överträffar
förnuftet, så mycket överträffar en skald, som besjunger den
himmelska visheten och fromheten, alla andra, som blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
