Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Litteraturen 1750—1770 - Klopstock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
698 KLOPSTOCKS BARDIETEN
kyrkan. Denna popularitet behöll Germania också under
1600-talet, och såsom vi erinra oss användes den då flitigt
av romanförfattarna inom den andra schlesiska skolan ; Lohen-
stein är också en bland huvudkällorna för Klopstock. På
1700-talet blevo dessa Tacitusstudier än mera ingående; och
särskilt fäste man sig vid vad Tacitus meddelat om de gamla
germanernas gudatro och diktning. Då dessa uppgifter stän-
digt vända tillbaka i litteraturen vid slutet av 1700- och
början av 1800-talet, vill jag här erinra om dem. Tacitus
berättar, att germanerna i “gamla sånger, som äro deras
enda historia, hylla den av jorden födde guden Tuisto och
hans son Mannus“, och i Schlegels drama Herrmann möta
vi redan dessa gudar; scenen föreställer nämligen en helig
lund med bilder av Mannus och Tuisko — ty så läste man
då Tuistos namn. Utgivaren, Schlegels bror, har också i
sin upplaga avtryckt alla uppgifter hos antika författare om
germanerna, Tacitus, Dio Cassius, Vellejus Paterculus, Florus
och Suetonius. Vidare berättar Tacitus, att germanerna hade
krigssånger, kallade Barditus, som de stämde upp för att
liva krigarnas mod, och av dessa krigssånger gör särskilt
Klopstock ett mycket ymnigt bruk, ehuru han låter germa-
nerna sjunga oden i grekisk stil. Gudarna få människo-
offer, och viktigare frågor avgöras genom lottkastning, som
förrättas av prästerna; förrädare och fege straffas med döden,
och tapperhet anses såsom den högsta dygden. När yng-
lingen vuxit upp, förklaras han för “varaktig“, och hans
far eller hövdingen räcker honom då sköld och spjut — allt
drag, som vi åter möta hos Klopstock. Mest greps man
dock av Tacitus’ skildring av den mystiska kult, som man
ägnade gudinnan Nerthus (Niord) — eller såsom hon genom
en felläsning kom att kallas Herta.1 På en ö i världshavet
hade hon en helig lund, och i denna stod en vagn, höljd
av ett dok. På vagnen, som (Jrogs av kor, fördes gudinnan
från trakt till trakt, där hon mottogs med festjubel, och
efter processionens slut badades hon i en lönlig sjö. Men
trälarna, som därvid biträdde, sänktes sedan ned i djupet
och dränktes — en ceremoni, på vilken de i Hermanns
Schlacht inlagda sångerna ofta anspela.
1 Denna »Herta» spelade sedan inom den nordiska litteraturen en ganska
stor roll, och Tegnér talar ju ofta om »Hertas ö», varmed han menar
Själland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
