Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Litteraturen 1750—1770 - Winckelmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 1 8 WINCKELMANN OCH MONTESQUIEU
blir konsten över huvud. Ty blott i Grekland funnos för-
enade alla de klimatiska, politiska och sociala förutsätt-
ningarna för en stor och äkta konst. Någon utveckling där-
utöver var ej möjlig, och varje avvikelse från denna konst
var en avvikelse från det sköna: “Den enda vägen att bliva
stor, ja, om möjligt oefterhärmlig, är att efterbilda de gamle.
Det är denna väg, på vilken Michelangelo, Rafael och Poussin
slagit in“. Det var också på denna ståndpunkt, som den
tyska nyantiken, särskilt Goethe, ställde sig, likaså konst-
närer som Canova och Thorwaldsen — Sergel förstod alltid
att bevara något av rokokons egenart. Men härmed hade
Winckelmann kommit till ett helt annat resultat än Gray,
Wood och Percy. De hade icke sökt ett för alla tider oför-
änderligt skönhetsideal, utan blott ett relativt, ett, som var
karaktäristiskt för en viss tid och ett visst folk. Det var
just mångfalden av olika skönhetstyper, som tilltalade dem,
under det att Winckelmann så till vida stod kvar på samma
ståndpunkt som Boileau, att hans skönhetsideal var ett och
oföränderligt. Skillnaden låg väsentligen, åtminstone vid
första blicken, däri, att för Boileau fanns detta ideal i Rom,
för Winckelmann i Grekland. Men denna helleniska konst
uppfattade Winckelmann på ett annat sätt än engelsmännen.
För dem blev den trots allt väsentligen realistisk, för Winckel-
mann blev den till minsta detalj idealistisk. Endast den var
enkel, lugn storhet, en harmoni utan alla själsstrider. På
ett ställe jämför han skönheten med vattnet; ju mindre
smak det har, ju mindre främmande beståndsdelar det upp-
tagit, dess hälsosammare är det.
Genom denna exklusivitet blev Winckelmann ganska orätt-
färdig mot andra konstperioder; han bedömde dem efter
som de efterbildade grekerna eller ej, och han insåg aldrig,
att en efterbildning, hur talangfull den än må vara, dock alltid
är efterbildning. Bernini, som han och hans efterföljare
bedömde så hårt, står därför, åtminstone för mig, såsom
konstnär över Canova och Thorwaldsen, just därför att han
var mera originell, mera sig själv, och Goethes antikhär-
mande dramer och eper komma för oss ej upp mot hans
Faust. Den grekiska konsten var måhända den högsta och
renaste, till vilken mänskligheten nått. Men den var gre-
kernas och kan aldrig bliva ett annat folks och en annan
tids. Idealiteten hos Winckelmann har för övrigt en viss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
