Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Litteraturen 1750—1770 - Winckelmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WINCKELMANN OCH SHAFTESBUSV 719
tendens att övergå i tom abstraktion, och Winckelmann själv
stod denna fara ganska nära, då han förordade användandet
av allegorien. För hans efterföljare, som saknade hans ena-
stående skönhetssinne, blev faran än större, och nyantikens
konst urartade snart till en själlöshet, som är minst lika
stor som barockens.
En annan begränsning låg däri, att all konst blev exklu-
sivt plastisk. Av antiken kände man på Winckelmanns tid,
praktiskt taget, blott dess marmorbilder; det antika måleriet,
som ju för övrigt på långa vägar ej kan mäta sig med det
moderna, var, frånsett några väggdekorationer, ännu okänt,
och det var därför naturligt, att den bildande konsten för
en antikbeundrare som "Winckelmann kom att sammanfalla
med plastiken. Varken han eller hans meningsfrände Lessing
hade något sinne för måleriets egentliga väsen.
Men dessa brister betyda föga i jämförelse med det stora
och banbrytande i Winckelmanns insats. För det första
blev det genom hans skildring av den antika konsten klart,
att den franska klassiciteten i varje fall icke var någon
reproduktion av antiken, och för det andra gav Winckel-
mann mänskligheten ett annat och högre skönhetsideal än
det man förut haft.
Winckelmanns skönhetslära stöder sig på Shaftesburys,
som först nu började tränga igenom. Såsom vi minnas
fanns det, trots likheten i uttrycken, en väsentlig skillnad
mellan Boileaus och Shaftesburys uppfattning av det sköna.
För Boileau var det sköna det logiskt klara, för Shaftesbury
blev ett konstverk skönt, därför att det var ett uttryck för
en i konstverket inneboende själ. Den högsta skönheten
låg för honom utom och över jordelivet, och på samma
platonskt idealistiska ståndpunkt ställde sig Winckelmann.
Den högsta skönheten — skriver han — “är i Gud, och
den mänskliga skönhetens begrepp blir fullkomligare, ju när-
mare och mera i överensstämmelse det kan tänkas med det
högsta väsendet“. Liksom för Shaftesbury blir denna skön-
het något mystiskt, får en religiös karaktär, och skönhets-
kulten övergår i religion. Därmed har man nått till ideali-
tetens högsta tinnar. Konstnären skall icke längre, såsom
Boileau och 1700-talets naturalistiska estetiker vilja, efter-
bilda naturen, utan i stället, så vitt hans förmåga det medgiver,
återgiva ett överjordiskt ideal. Men genom denna lära blev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
