Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Litteraturen 1750—1770 - De tyska upplysningsfilosoferna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NICOLAI 723
han av konsistoriet, huruvida han höll på treenigheten och
om han förkunnade denna för sin församling enligt den
lutherska kyrkans begrepp. Härpå svarade Schulz nej och
sade sig blott hålla på och förkunna de läror, som avsågo
åhörarnas moraliska förbättring. Dessutom meddelade han,
att han icke trodde på Kristi gudom, försoningen genom
Kristi död eller på nattvardens nödvändighet. Konsistoriet
yrkade då på hans avsättning och ärendet gick till das
Kammergericht. Men här kommer det egentligen märkvär-
diga. Innan kammarrätten ville fatta något beslut, begärde
den ett utlåtande från konsistoriet, huruvida den lutherska
religionens grundsanningar stodo i överensstämmelse med
kristendomens och vari de skilde sig. Konsistoriet svarade
visserligen, att Schulz förkunnelse icke var i enlighet med
den lutherska kyrkans lära, men underlät helt naturligt att
inlåta sig på den teologiska undersökning, som kammar-
rätten begärt. Och då dömde kammarrätten: Schulz kunde
visserligen icke betraktas såsom en luthersk, men däremot
såsom en kristen präst, och han kunde därför väl vara
predikant i en kristen kyrka, men ej i en luthersk. Och
samma mening hade Schulz’ församling. Den förklarade
sig vilja behålla honom som präst och sade sig gärna avstå
från att vara luthersk; i stället nöjde den sig med att
vara kristen. Det hela slutade dock därmed, att Fredrik
Wilhelm II avsatte Schulz samt betygade kammarrätten
sin onåd och sitt högsta misshag över dess “obegripliga“
dom.
Anekdoten är betecknande. Den visar, dels huru spridd
“upplysningen“ vid denna tid hunnit bliva, dels ock hur
föga irreligiös den var, om man jämför den med den franska.
Den, som var verksammast för spridandet av upplysningens
idéer, var en bokhandlare, Christoph Friedrich Nicolai (1733
—1811), en hederlig, flitig och icke obegåvad man, som
blott hade oturen att leva för länge och som därför med
sina upplysningsidéer kom betydligt efter sin tid. God vän
med Moses Mendelssohn och Lessing samt understödd av
dem gav han ut flera tidskrifter, vilka hade stor betydelse
för opinionsbildandet på 1760-talet; de viktigaste voro
Briefe die neueste Litteratur betreffend och särskilt Allge-
meine Deutsche Bibliothek, som fortsatte i över femtio år
och vari de flesta av upplysningstidens författare medver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
