Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Litteraturen 1750—1770 - De tyska upplysningsfilosoferna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 22 TYSK OCH FRANSK UPPLYSNINGSFILOSOFI
flesta av “filosoferna“ göra ett intryck av trosfasta “vänster-
läsare“. För politiken intressera de sig nästan alls icke.
De levde under den “upplysta despotismen“ och funno sig-
till freds därmed, även de, som till landsherrar hade de
orimligaste tyska småtyranner, och Klopstockianernas “Bar-
dengebrüll“ om frihet och “Tyrannenblut“ hade icke det
ringaste praktiskt-politiska syfte, utan var lika oskyldigt
som deras anakreontik. 1 filosofiens historia intager den
tyska s. k. populärfilosofien också en mycket undanskjuten
plats. Dess målsmän voro inga stora, djärva tänkare, de
kommo ej med några nya uppslag, men för den tyska kul-
turen i allmänhet fingo de dock en icke ringa betydelse.
Ty de förde denna upp på ett högre plan, frigjorde det
allmänna tänkesättet från ortodoxiens och pietismens för-
lamande tyngd, och det var med denna rörelse såsom bak-
grund, som en bland Tysklands största kulturpersonligheter,
Lessing, framträdde.
Den vetenskapliga utgångspunkten var, såsom jag redan
i en föregående del utvecklat, Leibniz’ filosofi, och det mo-
derna draget i denna hade icke kunnat alldeles förflyktigas
i Wolfs bearbetning. Ett nytt ferment kom genom Han-
novers personalunion med England, och man fick nu känne-
dom om Locke, Shaftesbury och den engelska deismen över
huvud. Utan några egentliga sammanstötningar mied orto-
doxien utbredde sig denna deism även bland prästerskapet,
särskilt naturligtvis i Berlin, där de ledande, såsom över-
hovpredikanten Sack och överkonsistorialrådet Spalding, voro
anhängare av denna moderna riktning. Kristus hade för
dem kommit i världen blott för att återupprätta den natur-
liga religion, som redan från början varit mänsklighetens,
och kristendomens innehåll var väsentligen dess moral. Hur
långt detta prästerliga frisinne kunde gå, belyses bäst av
en historia, som Hettner berättar. Mot slutet av 1780-talet
började man i Preussen på grund av den franska revolu-
tionen att bliva något ängslig för frihetsrörelserna, och en
bland dem, som råkade ut för denna misstänksamhet var en
predikant i en församling bredvid Berlin, Johann Heinrich
Schulz, som bl. a. affischerat sina moderna åsikter genom
att lägga bort den peruk, som alla präster buro och som
ansågs höra till kallet; i stället uppträdde han i stångpiska
och kallades därför allmänt Zopf-Schulz. 1789 tillfrågades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
