Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Litteraturen 1750—1770 - De tyska upplysningsfilosoferna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MENDELSSOHN 7 25
då de meddelade utdragen och referaten äro alldeles till-
räckliga för bedömandet.
Arbetet utgör en kritik av kyrkans lära om en gudomlig
uppenbarelse och sönderfaller i tre delar. Den första ägnas
åt en kritik av det gamla testamentet, vilken emellertid står
betydligt tillbaka för Spinozas. Han förfäktar har, att bibel-
böckerna icke kunna vara skrivna på grund av någon gu-
domlig inspiration, att lärorna, som mest avse ceremonier,
ej heller hava detta ursprung och att de “fromma“ person-
ligheterna äro allt utom fromma och efterföljansvärda exem-
pel. I den andra delen vänder han sig mot Nya Testa-
mentet, och här röjer sig bäst upplysningstidens ohjälpliga
svaghet, då det gäller att historiskt bedöma religiösa feno-
men. Få hava dock varit så “tilltäppta“ som Reimarus.
Enligt hans mening ville Jesus upprätta ett jordiskt Messias-
rike, hans intåg i Jerusalem avsåg att framkalla ett upplopp,
och när detta misslyckats och han själv avrättats, så hittade
lärjungarna på en annan historia: att han måst lida och
dö, att han uppstått, uppstigit till himlen o. s. v. Hela
den apostoliska kristendomen vilar således från början till
slutet på idel falska satser, och kristendomen är icke något
annat än ett kolossalt prästbedrägeri, som lyckats.
Den tredje delen, i vilken han vänder sig mot kyrkans
lära om syndafallet och återlösningen, är mindre märklig
och argumenten tämligen lättköpta. Något snilleverk var
Reimarus’ arbete således icke, men det är — tillsammans
med hans båda andra skrifter — karaktäristiskt för den
vänstra flygeln inom den tyska upplysningsrörelsen.
Den mest betydande av de tyska upplysningsfilosoferna —
naturligtvis alltid med undantag för Lessing — var Moses
Mendelssohn, ehuru icke heller han intager något självstän-
digt rum inom filosofiens historia. Hans egentliga betydelse
torde väl snarast ligga i hans insats för judarnas emanci-
pation. I sitt bekanta reskript av den 22 juli 1740 hade
Fredrik den store förklarat: Die Religionen müssen alle
tolleriret werden und muss der Fiscal nur das Auge darauf
haben, dass keine der andere Abbruch tube, denn hier muss
einjeder nach seiner Façon selig werden. Vad judarna be-
träffar, så hade han visserligen alls icke någon tanke på att
hindra dem från att bli saliga på sin façon, något intresse
för att tvångsdöpa dem hade han icke, men å den andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
