Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Litteraturen 1750—1770 - De tyska upplysningsfilosoferna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 2 8 MENDELSSOHN
fabrikant fäste sig då vid honom, anställde honom först så-
som informator i sitt hem och sedan såsom bokhållare i sin
affär, i vilken Mendelssohn till sist blev delägare. Han slutade
således i en ekonomiskt lycklig ställning. Men trots sin
praktiska verksamhet fortsatte han sina studier ända till sin
död 1786.
1754 hade han gjort Lessings personliga bekantskap, och
det var Lessing, som förde honom in på författarbanan.
Mendelssohn hade till genomläsning lämnat honom en skrift,
som han författat, och utan Mendelssohns vetskap lät Lessing
trycka den. Efter detta fick Mendelssohn blod på tanden
och blev en ytterst flitig skriftställare, men icke blott flitig,
utan även betydande, ty ehuru han lärt sig tyska såsom
ett främmande språk, behandlade han det med större ledighet
än de flesta samtida. Av hans många arbeten äro Phädon
oder über die Unsterblichkeit der Seele (1767) och Jerusalem
oder über religiöse Macht und Judenthum (1783) de mest
bekanta.
Mendelssohn var en sällsport ädel personlighet och djupt
religiös, men någon stor, självständig tänkare var han icke.
Sin världsåskådning hade han fått först ur Bibeln, Talmud
och de medeltida judiska filosoferna, sedan från Leibniz och
Locke, vilka ju båda voro religiösa personligheter; däremot
hade de franska upplysningsfilosoferna stött honom tillbaka,
och först i Rousseaus savoyardpräst fann han en befryndad
ande. Hela hans författarskap går också i positiv riktning.
Han börjar med att försvara Leibniz’ Theodicé mot Voltaires
angrepp, i en följande avhandling, som prisbelönades av
Berlinakademien, söker han att filosofiskt bevisa Guds existens
och finna en naturlig sedelag, i Phädon, där han tagit upp
den platonska dialogens form, hävdar han mot materialismen
själens odödlighet, i ett nytt arbete, Morgenstunden, som
kom ut strax före hans död, återvänder han till frågan om
Guds existens, men förfäktar icke blott denna, stannar icke,
såsom deisterna, vid det tomma existensbegreppet eller vid
en försyn, utan når fram till ett verkligt, levande personligt
väsen. Skillnaden mellan Moses Mendelssohn och savoyard-
prästen var således ej stor, och för Tyskland fick Mendels-
sohns varmhjärtade arbeten nästan samma betydelse som
Rousseaus Profession de foi haft för Frankrike. Mot den
destruktiva upplysningen, men med dess vapen, hävdade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
