Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Litteraturen 1750—1770 - De tyska upplysningsfilosoferna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MENDELSSOHN 729
åter religionens sak och blev således i viss mån en kyrkans
vapendragare i kampen mot tidens otro. Men Mendelssohn
förblev ortodox jude och höll strängt på den mosaiska cere-
moniallagen. Visserligen tillbakavisade han ett enfaldigt för-
sök, som Lavater gjorde att omvända honom till kristen-
domen, men judendomen förstod han ej att kritisera, förstod icke,
att ceremoniallagen i själva verket var gammal kanaanitisk
hedendom, som stod i strid med profeternas religion. Någon
meningsfrände till Spinoza blev han således icke, och till
dennes fria tänkarreligion kunde han icke höja sig.
Det, som stötte Mendelssohn tillbaka i kristendomen, var
dess ofördragsamhet: blott genom den rätta tron kunde
människan bliva salig. Och han hade otvivelaktigt rätt däri,
att judendomen icke innehöll några trosdogmer. Men han
observerade icke, att judendomen var precis lika intolerant
som kristendomen. Av antikens alla religioner var juden-
domen den enda intoleranta, och denna intolerans var ock
anledningen till antikens antisemitism. Denna intolerans
ärvdes av judendomens dotterreligion kristendomen, blott
med den skillnaden, att intoleransen i det ena fallet var en
dogmatikens, i det andra en ceremoniallagens. Det gamla
testamentets jude ansåg de hedniska folken “orena“ och
skydde beröringen med dem, och de kristna tvångsdopen
hade sin fullkomliga motsvarighet i mackabäertidens tvångs-
omskärelser. En underkuvad ras som 1700-talets judar kunde
naturligtvis ej hysa en intolerans av detta slag, men den
jude, som bröt emot ceremoniallagen, bedömdes av sina tros-
förvanter faktiskt strängare än den kristne, som bestred sin
religions alla dogmer, bedömdes av sina. Såsom jude fann
Mendelssohn de kristna dogmerna orimliga, men ceremonial-
lagen fullt naturlig och berättigad. Erån de religiösa skygg-
lapparna kunde han således trots sin filosofi ej göra sig fri,
och hans försvar för toleransen blev i själva verket — utan
att han själv reflekterade därpå — en kamp för judarnas
rättigheter. Hans mest vägande inlägg i denna fråga före-
kommer i hans väl förnämsta skrift, Jerusalem, vari han yrkar
på fullkomlig samvetsfrihet och statskyrkans avskaffande.
Argumenten äro ej nya, och de flesta återfinnas hos Locke,
men de framläggas här med en värme, som den mera kyliga
engelsmannen saknat. På det allmänna åskådningssättet
hade därför Mendelssohns Jerusalem ett stort inflytande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
