Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Lessing - Miss Sara Sampson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INNEHÅLLET I MISS SARA SAMPSON 7 3 7
tänkte t. o. m. att mot honom skriva en komisk hjältedikt
i samma stil som Hudibras. Nu framträdde han ock med
sitt första mera betydande skådespel, nämligen Miss Sara
Sampson, som skrevs 1755 och som med alla sina brister
dock kan betecknas såsom en milstolpe i det tyska dramats
historia. Jag vill i korthet erinra om innehållet.
Hjälten Meilefont är en något blek kopia av Lovelace.
Han hade fört ett lättsinnigt, utsvävande liv med en mängd
kärleksförbindelser, av vilka den med Mrs Marwood, en
fullkomligt depraverad kvinna, fick den mest ödesdigra be-
tydelsen för hans liv. Liksom han övergivit sina föregående
älskarinnor, övergav han även henne, ehuru frukten av deras
förbindelse blivit en dotter. Så träffar han Miss Sara Samp-
son. Hennes far, Sir William, har skaffat sig underrättelse
om hans liv och vägrar därför sitt samtycke till deras för-
ening, och Meilefont enleverar då den unga damen. Detta
är dramats förhistoria, om vilken författaren på ett ganska
talangfullt sätt och tämligen snart underrättar oss. Stycket
börjar på ett värdshus i London, där Meilefont och Sara
tagit in och dit även Sir William, som fått reda på deras
vistelseort, kommit, icke för att förbanna dottern, utan för
att skänka henne sin förlåtelse och giva sitt tillstånd till de
ungas förening. Hade han med detsamma gjort detta, hade
det emellertid ej blivit någon tragedi av. Men i stället för
att personligen göra upp saken med Sara och Meilefont,
föredrar han att icke anmäla sin ankomst, utan att skriva till
dottern. Genom denna brevväxling går dock tiden och kata-
strofen framkallas. Efter inledningsscenen, i vilken vi göra
bekantskap med den noble Sir William och hans likaledes
ädelsinnade betjänt — av den nu så populära trotjänartypen
— sker en dekorationsförändring, till förförarens sängkam-
mare, och redan de första orden låta oss ana det följande.
Meilefont sitter oklädd i en länstol: “Äter en natt, en natt,
grymmare än en pinbänk! Jag måste se människor — är
jag allena med mina tankar, kunde de driva mig för långt.
Norton! Han sover ännu. Skall jag vara nog grym att icke
låta den arme djävuln sova? Hur lycklig är icke han! Men
jag vill inte, att en människa skall få vara lycklig. Norton!“
Och så väcker han betjänten.
Vi få här således en bild av den nedrige förföraren, som
frates av sina samvetskval. Men i själva verket målar
Schilde. Allmän litteraturhistoria. V. 47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
