Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Lessing - Minna von Barnhelm - Emilia Galotti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
748 MINNA VON BARNHELMS BETYDELSE
Numro Femton Stolt, von Konows korpral och gamle Munter.
Att hava gjort en dylik insats i ett folks liv är dock en
stor livsgärning, som har en icke blott estetisk betydelse.
Denna tyska patriotism färgas helt naturligt av ovilja
mot Frankrike, vars övermäktiga kultur var den farligaste
motståndare, som den nu uppspirande tyska litteraturen hade.
I sitt lustspel har Lessing kastat in en figur, M. Ricaut
de la Marlinière, som representerar fransmannen, sådan han
uppfattades av de tyska nationalisterna — och för övrigt
även annorstädes i Europa, ty trots den franska kulturens
härskarställning, eller kanske snarare just i följd av denna,
voro fransmännen icke populära. Mot dem rådde en viss
“antisemitism“, och man förlöjligade dem gärna. M. Ricaut
är icke blott fjäskig och narraktig, utan därjämte en även-
tyrare och falskspelare, som ondgöres över det plumpa tyska
språket, i vilket man kallar falskt spel för bedrägeri: på
franska heter det “corriger la fortune“. På rådbråkad tyska
frågar han Minna, om hon ej talar franska. Men hon svarar:
“I Frankrike skulle jag söka göra det. Men varför skulle
jag göra det här?“ — adressen till den förfranskade tyska
överklassen är tydlig och syftar t. o. m. högre upp.
EMILIA GALOTTI
Med Minna von Barnhelm hade Lessing således skapat ett
nationellt tyskt lustspel, och hans landsmän behövde icke längre
gå i skola hos fransmännen. Men han var icke lika lycklig
i tragedien, ty trots hans överlägsna begåvning lågo de
djupa tragiska tonerna ej för hans röst, ehuru få författare
så flitigt och så ingående som han sysselsatt sig med trage-
diens teori, särskilt under de år, som följde närmast efter
Minna von Barnhelm. Under åren 1767—1769 skrev näm-
ligen Lessing sin banbrytande artikelserie Hamburgische
Dramaturgie, och under dessa år infolio även hans mest
betydande Shaksperestudier. De sistnämnda kunna ock
spåras i hans nästa drama, sorgespelet Emilia Galotti. Ämnet
är som bekant en modern variant till Livius’ skildring av
decemviren Appius Claudius’ våldsdåd mot Virginia, till
vilken han fattat kärlek. En av hans hantlangare fram-
trädde med påståendet, att Virginia icke var en fri romarinna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
