Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Lessing - Nathan der Weise
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
760 KARAKTÄRERNA I NATHAN DER WEISE
sats till Nathan, vars religion yttrar sig i gärning. En
svag nyans av humor vilar ock över munken. Han är en
enkel man, en klen hjärna, som varken vill eller kan tänka
och som därför motståndslöst underordnat sig sin förmans
vilja. Han är således en strängt bekännelsetrogen kristen.
Men sitt goda hjärta och sin naturliga humanitet har han
icke kunnat undertrycka. Patriarken har befallt honom att
för tempelherren framföra ett förslag, att denne förrädiskt
skulle överfalla och mörda Saladin. Och han utför också
detta uppdrag. Men då tempelherren med förakt tillbaka-
visar det, blir den stackars munken riktigt glad: “Jag går
nöjdare än jag kom. Det må Herren förlåta mig. Vi
klosterfolk äro skyldiga att lyda våra överordnade.“ Men
så långt som till att hata och förråda Nathan vill han icke
gå, och han medger, att patriarken brukar honom till mycket,
för vilket han känner vedervilja.
En annan typ av religiös trånghet är Daja. Hon är
trogen, varmt fästad vid Nathan och Pecha, men hon kan
icke komma ifrån föreställningen, att frälsningen endast
finnes inom kristendomen och att det är en synd att tjäna
en jude. Tyngst falla likväl skuggorna över patriarken,
som står såsom representanten för den mest trångbröstade
rättrogenhet. Ett skurkstreck inför människor är icke ett
skurkstreck inför Gud, om det gagnar den sanna religionen,
och denna bekännelsefanatism har hos honom dödat alla
känslor av mänsklighet. Minst klar är tempelherren i reli-
giöst avseende. När vi först träffa honom, förefaller han
såsom en hård, trångbröstad kristen riddare, som ej ens vill
nedlåta sig till att mottaga en judes tacksamhet. Men man
vet knappt, om detta är hans verkliga ståndpunkt, ty vid
det första mötet med Nathan röjer han en vida mera fri
blick. Vilket folk, frågar han, var väl först det ofördrag-
samma, om ej det, som kallade sig det utvalda? Och det
är denna stolthet, som sedan gått i arv till kristen och
musulman. Ni studsar över, att jag, en kristen och en
tempelherre, kan föra ett dylikt tal. Men här ha fjällen
fallit från mina ögon. Och i en följande monolog fort-
sätter han: Här, i det förlovade landet, har jag lagt bort
fördomarna. Tempelherren dog i det ögonblick, han blev
Saladins fånge, och jag tror nu icke längre på allt, man
pladdrat för mig. Men i det följande synes han ånyo åter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
