Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Lessing - Hamburgische Dramaturgie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 7 2 LESSING OCH CORNEILLE
det både teoretiskt och praktiskt och började med en kritik
av Rodogune. Han redogör först för den antika källskrift,
som Corneille begagnat, och frågar: vad felas i själva ämnet
för att därav skapa en tragedi? För geniet felas ingenting,
för stymparen allt. Så analyserar han stycket och tillägger:
man dôme nu själv, om den store Corneille behandlat det
såsom ett geni eller som en småklok herre. För att fälla
denna dom behöver man blott stödja sig på en sats, som
ingen betvivlat: att geniet älskar enkelhet, den småkloke
förveckling. Och hur inkrånglad och onaturlig handlingen
är, har Lessing mycket lätt att uppvisa. På tal om Vol-
taires Mérope kommer han sedan in på de av Corneille först
framlagda grunderna för det franskklassiska dramat, närmast
på lagen om de tre enheterna. Scenen framställer icke ett
helt palats, utan en del av detta, som kan iakttagas från
en viss punkt. Men det blir samma orimlighet, om den
framställer ett helt palats, en hel stad eller en hel provins.
Corneille gav också denna lag, som var okänd för antiken,
den mera liberala tillämpningen, att det var nog, att allt
tilldrog sig inom samma stad. Men Voltaire skulle hava gjort
klokt, om han följt Corneille däri, att scenförändringarna blott
skett vid aktens slut. Men det har han icke gjort, och nu
måste de tänkas ske mitt i. Lika orimligt blir försöket att
på en dag eller — som Corneille vill — på trettio timmar
sammanpressa alla tilldragelserna i detta stycke. Ty ett är
att underkasta sig reglerna, ett annat att verkligen iakttaga
dem. Det förra göra fransmännen, det senare grekerna.
För dem var handlingens enhet den första dramatiska regeln,
tidens och rummets blott följder av denna, vilka de svår-
ligen, så vida ej kören funnits, skulle hava brytt sig om
att iakttaga i större utsträckning, än handlingens enhet
fordrat. Nu gjorde kören, som under dramats hela förlopp
befann sig inne på scenen, tidens och rummets enhet nöd-
vändig. Men denna inskränkning underkastade de sig med
ett så stort förstånd, att de mera vunno än förlorade därpå.
Handlingen fick därigenom en sådan enkelhet, att de båda
andra enheterna ej blevo något tvång. Fransmännen där-
emot, som icke hava något sinne för handlingens enhet,
betrakta däremot tidens och rummets icke såsom följder av
denna, utan såsom i och för sig nödvändiga, vilket de så
mycket mindre äro, som fransmännen avstått från kören.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
