Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Lessing - Hamburgische Dramaturgie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
774 LESSING- OCH CORNEILLE
ej det ordet, utan säger, att en tragedi skall uppväcka
fruktan och medlidande. Men fruktan är icke detsamma
som skräck, och heller icke en fruktan, vilken en annans
olycksöde väcker hos oss för denne andre, utan den är en
fruktan, som vi i följd av vår likhet med den lidande per-
sonen hava, att vi själva skola drabbas därav. Denna fruktan
blir således ett på oss själva refererat medlidande. Ty att
detta är Aristoteles mening, framgår, så vida man med de-
finitionen i poetiken jämför några uttalanden, som han har
i retoriken. Såsom han där utvecklar, kunna vi ej hysa
medlidande med någon, så vida ej i detta medlidande ligger
en fruktan, att vi själva skola hemsökas av den andres olycka.
Det är således ej nog, att den olycklige, för vilken vi skola
hysa medlidande, ej förtjänat sitt olycksöde, även om han
ådragit sig det genom någon svaghet, utan vi måste också
hava en känsla av, att hans olycksöde kan träffa oss själva.
Det är därför, som skalden ej får göra honom sämre än vi
själva vanligtvis äro, utan bör låta honom handla och vandla
så, som vi själva under liknande förhållanden skulle hava
handlat och vandlat. Ur denna likhet uppstår den fruktan,
som liksom bringar medlidandet till mognad. Detta var
Aristoteles’ mening, och Corneille har fullkomligt missförstått
honom, både teoretiskt och praktiskt. I sina dramer har
han skildrat antingen martyrer eller avskyvärda odjur, och
i sin avhandling om tragedien har han på så sätt trott sig
kunna tolka Aristoteles, att tragedien enligt denne ej skulle
framkalla fruktan och medlidande, utan blott endera. Men
detta är, såsom man finner, en fullständig missuppfattning
av Aristoteles’ lära.
I den sista punkten, domen över Corneille, torde Lessing
hava obetingat rätt. Huruvida han har det också i sin ut-
läggning av Aristoteles’ dunkla uttryck om “fruktan och
medlidande“, är en mera svårlöst fråga, som jag i första
delen av detta arbete (I s. 114 ff.) redan behandlat, och
bestämt orätt torde han hava, då han, förledd av sin tids
förkärlek för moralen, höll före, att den affekternas rening,
varom Aristoteles talar, består däri, att fruktan och med-
lidande förvandlas till “dygdiga färdigheter“. Men enligt
den princip, han här utvecklat, är hans egna tragedier
byggda. Både miss Sara Sampson och Emilia Galotti bli
framför allt föremål för vårt medlidande, de äro våra likar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
