Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Inledning - Känslofilosoferna och mystikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 6 HAMANN
KÄNSLOFILOSOFERNA OCH MYSTIKERNA
1766 hade Kant utgivit Träume eines Geistessehers, när-
mast riktad mot Swedenborg, men överhuvud mot tidens
mystik och övertro. Denna mystik var emellertid, särskilt
i Tyskland, Eka stark som “upplysningen“, och i samma
stad som Kant samt i vänskaplig förbindelse med honom
levde en man, som likaledes, ehuru i en helt annan rikt-
ning, fick betydelse för samtidens idéliv. Det var Johann
Georg Hamann, en oredig, orolig, obalanserad natur, som
likväl genom sin originalitet imponerade på sin omgivning
och för denna framstod såsom ett slags siare “der Magus
aus dem Norden“ — såsom han vanligen titulerades. Han
försökte sig på en mängd olika levnadsbanor, hade en tid
en lägre plats vid packhuset i Königsberg, men var oav-
brutet verksam såsom filosofisk och religiös författare, vis-
serligen rörig och svandig, men icke idélös. Utgångspunkten
för honom var pietismen, men denna fick hos honom ett
extatiskt, sjukligt drag, och själv karaktäriserade han sig
såsom en människa, som lidelserna “givit en styrka att
tänka och känna, som en frisk människa icke äger“. Denna
känsloreligiositet utvecklade sig hos honom till ett intensivt
hat mot samtidens omstörtande upplysningsfilosofi. Teoretiskt
stödde han sig på Humes skepticism, men denna fick för
honom en helt annan betydelse än för den store tänkaren
i Königsberg. Den mänskliga kunskapsförmågan hade visat
sig otillräcklig att skänka någon visshet. Denna visshet
fanns i stället i den rehgiösa tron, som icke kan veder-
läggas med några skäl hämtade från förnuftet. Tron vilai’
på en helt annan grund, och förnuftet hava vi fått blott
för att kunna inse vår egen fåvitskhet. Ehuru personlig vän
med Kant var han därför en fiende till dennes Kritik der
reinen Vernunft och skrev även en vederläggning, som Ekväl
först publicerades efter Hamanns död (1788). I denna vände
han sig särskEt mot Kants skarpa särskiljande av form och
innehåll, av sensation och förstånd. Ett dyhkt isärhåUande
var oberättigat, ty människan var dock ett väsen, och Goethe
citerar här ett yttrande av honom, vid vilket han särskilt
fäst sig: “Allt vad människan vill utföra, vare sig genom
gärning, ord eller eljes, måste springa ut ur samtliga för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
