Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Inledning - Herder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 HERDER OCH FOLKNATURELLEN
skrifter. 1773 började han med en översättning av stycken
ur Percys Reliques, samma år skrev han den nyss omtalade
uppsatsen om Ossian, om vilken han för övrigt redan förut
skrivit flera recensioner i Nicolais Allgemeine deutsche Bi-
bliothek. Likaså gjorde han en översättning från Pindaros.
Mest intresserad var han väl av den hebreiska poesien,
vartill han i olika uppsatser ständigt återkom, vilka till
sist mynnade ut i arbetet Vom Geist der hebräischen Poesi
(1782—83). Även på den tyska medeltidens lyrik riktade
han sin uppmärksamhet, och ett bland hans sista arbeten
var den posthuma romanscykeln Cid, som visserligen verk-
ställts från en fransk prosabearbetning, men som icke illa
återgiver just den spanska romanskaraktären.
En huvudpunkt på Herders program var, att all diktning
skulle vara nationell. Denna tanke var ju icke ny. Klop-
stock hade redan förut sökt skapa en tysk barddiktning.
Men för dennas artificiella karaktär hade Herder öppet öga,
och redan i sina tidigaste skrifter hade han anfallit den.
Även Lessing hade, med en vida djupare uppfattning än
Klopstock, kämpat för en nationell tysk litteratur. Men
Herder gick här betydligt längre. Lessing var visserligen
en fiende till den fransk-klassiska litteraturen och fördömde
alla imitationer efter denna. Men antiken var för honom
den högsta skönheten, och efter denna borde den moderna
diktningen bilda sig, ehuru visserligen icke slaviskt, utan
fritt. Från denna antikiserande synpunkt hade han ock be-
dömt Shakspere. Men redan i det äldsta utkast, vi hava av
Herder, håller han fram varje författares nationella egenart
och påpekar, att det vore en intressant uppgift att under-
söka, varför Sophokles och Euripides icke blivit Shakspere
och Racine. I en annan redan 1771 skriven uppsats går
han närmare in på frågan om orsaken till olikheten mellan
Sophokles och Shakspere, och finner denna kunna förklaras
dels av den olika miljöen och den olika folknaturellen, dels
därav att det grekiska dramat utvecklats ur lyriska förut-
sättningar, ur dityrambkören, under det att Shaksperes hade
episka. Det grekiska och det engelska dramat måste i följd
härav få en alldeles olika karaktär, och det grekiska dra-
mats enkelhet, de tre enheterna m. m. få härav sin natur-
liga förklaring. Men Shaksperes står oss betydligt närmare,
och det är ett misstag att söka bilda en modern litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
