Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethe före Weimartiden - Götz von Berlichingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 DET NYA I GÖTZ
klumpig och. ohyvlad, men ridderlig och ädelsinnad — äger
således de egenskaper, som för tysk uppfattning konstituera
den nationella idealiteten. En dylik sammansatt, rik karaktär
har Goethe sedan ej kunnat skapa, och trots alla bristerna
i den ungdomlige författarens verk står detta i viss mån
oöverträffat i hans diktning. Götz lever dock mera än de
karaktärer, han sedan skapat. Och gestalten saknar ej sin
verkliga tragik. Götz dör lika mycket av ett krossat hjärta
som av sina sår. Den tid, för vilken han kämpat, ser han
gå under, och han känner sin riddarära fläckad, därav att
han — visserligen av de ädlaste motiv — ställt sig i spetsen
för anarkisterna och brutit sitt löfte att hålla fred. Liksom
för Shaksperes hjältar kommer också för Götz döden såsom
en befriare.
Redan genom denna realism i karaktärsteckningen be-
tecknar Götz ett avgjort genombrott i 1700-talets tragedi.
Dramat gör det ock genom sin romantik, och Götz är det
första rent romantiska skådespelet. De Belloy, som var några
år äldre, hade knappt kommit längre än till kostymen, och
inom romanen hade Walpole blott lyckats att åstadkomma
något, som står på parodiens gräns. I Götz däremot befinna
vi oss mitt inne i riddartiden, som tecknas med en för denna
tid troligen rent stötande realism — all dylik är ju blott
relativ — och Goethe hade gjort verkliga studier för att få
fram en trogen tidsfärg. Man märker lätt, huru själva
miljöskildringen för honom varit en ren huvudsak. Stycket
inledes med en krogscen. Några bönder sitta vid ett bord
och supa, vid spiseln ha några landsknektar slagit sig ned,
och efter en stund kommer det till ett gräl mellan de båda
partierna. Förebilden för denna och dylika scener är tyd-
ligen Shakspere, och över dem vilar en realistisk romantik,
som då var alldeles ny och som för en lång tid framåt blev
tongivande. Mot dramats slut ökas denna romantik än
ytterligare. En scen tilldrager sig i ett färgrikt skildrat
zigenarläger, och till sist spelar händelsen i ett underjordiskt
valv, i vilket de maskerade bisittarna i den hemlighetsfulla
Eehmgericht sammanträda och fälla sin dom över Adelheid.
Som man märker vill Goethe framför allt, att hans drama
skall bliva färgrikt, giva en pittoresk bild av den döende
medeltiden. Han rör sig därför med köpmän och zigenare,
med landsknektar och bönder, med munkar, prelater och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
